131 brott som underrätterna enligt lagens Högmålsbalk och Dråpamålsbalkar belagt med dödsstraff. På 1660-talet utgjorde våldsbrotten ungefär hälften av samtliga underställda brottmål vid alla rikets hovrätter.Andelenvar densamma också när det gäller brottmålen från Småland och Öland: under åren 1655—1664 utgjorde de sålunda 52 % och under perioden 1681—1699 44 %. Den väsentliga roll dessa brott spelade i hovrättens prövningsarbete belyses också av deras antal i absoluta tal: 1635-1644 1655-1664 1681-1699 Summa 181 166 138 485 Våldsbrottens andel av de underställda målen var sålunda stor och deras antal högt: prövningen av hur underrätterna rannsakat och dömt dessa tidens grova våldsbrottslingar uppgift för hovrätten under hela 1600-talet. Av de i Göta Hovrätt underställda 485 våldsbrotten hörde sedan 339 eller 70 %till de allra grövsta— mord, mordbrand, barnamord och olika typer av dråp, alla grymma brott, somkostat människors liv. Hur hovrättens behandling av dessa brott gått till och utfallit redovisas i det följande. följaktligen en ständigt återkommande och omfattande var Mord var ett högmålsbrott och kunde inte sonas på annat sätt än genom döden. Ett mord kunde inte ske oavsiktligt eller av våda; uppsåt att döda förelåg och behövde inte ifrågasättas. Det var en överlagd och kallblodigt utförd handling, som begicks mot den som inte kunde försvara sig, det förövades i hemlighet, liket undanskaffades och gömdes; landslagen beskrev gärningsmannen som den som »lägger å lönn och bärer i gömställe.»'^"* Omstraffet rådde heller ingen tvekan: en manlig mördare skulle steglas, en kvinnlig brännas. De mål rörande mord som hovrätten prövade motsvarade alla denna beskrivning: det var överlagda lömska handlingar med uppsåt att döda och att dölja brottet. Det var en äkta man som med en kniv dödade sin hustru och grävde ner henne i »en sandgrop vid Nissa å» för att kunna gifta sig med en annan. Det var en tjänstepiga som blandade »mercurium» ( =arsenik, i dialekten kallad »mekurja») i sin husbondes soppa, så att han dog efter några dagar och det var en skomakarhustru, som en septembernatt skar ihjäl sin man och gömde kroppen i en gruva, för att han förebrått henne för hennes snatterier.*^^ Jonas Liliequist 1991 s 5. Se tabellerna 5, 7 och 9 ovan. Holmbäck-Wessén 1962 s 213. 18.8.1637 F, 31.10.1661 Hrespektive 3.12.1690 H.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=