130 genom bommar och På Öland opererade »en hoper arga tjuvar» och stal »åtskilligt på åtskilliga orter från åtskillige personer.» Domboken räknar sedan omständligt upp vad dessa fem lyckades stjäla, bistockar, ostar, silverringar, stövlar etc, en uppräkning somtermen »åtskilligt» väl täcker.’'*^ Som exempel på tidens stöldligor kan slutligen fyra gortjuvar nämnas, som »de nästförledne åren» gjort sig skyldiga till omfattande stölder av boskap av olika slag i både Östergötland och Småland.*'*^ I de underställda stöldmålen kunde hovrätten alltså bl a se att omkring en fjärdedel av tjuvarna var kvinnor, att det här och där fanns människor somhelt ställde sig utanför lagen och gjorde tjuveriet till ett yrke och att människor av båda könen också kunde organisera sig i gäng för att stjäla. De kunde också se att det ofta var tillfället som gjorde tjuven. Man tog det som låg framme eller gick löst. Men lika ofta kunde man konstatera, att »arga gamla» tjuvar och tjuvpartier såg till att det lämpliga tillfället verkligen uppenbarade sig. 3. Våldsbrotten Till de vanligaste målen vid 1600-talets svenska härads- och rådstugurätter hörde lindriga våldsbrott. Det var slagsmål med »blåslag», »käpphugg», »ett skadeligt köttsår», »en sten i huvudet» eller »ett slag med ölstopet.» Ibland noterades allvarliga följder somett »krumpet» ben, ett vanställt ansikte eller ett »evärderligt lyte» och ett rättsligt efterspel blev nödvändigt.Men också relativt oskyldigt våld beivrades; ett blåmärke eller en skråma var nog för att den vållande skulle dras inför rätta och dömas. Tillsammans med åtal för okvädinsord, vilka också de kan förefalla oskyldiga, utgjorde dessa mål rörande lindrigt våld ett dominerande inslag i brottstrukturen. Det har av Eva Österberg tolkats som ett uttryck för att »en hederns och ärans kultur» rådde, där känsligheten för allt som gick den egna värdigheten för nära var väl utvecklad och benägenheten stor att begära upprättelse och kompensation vid domstolen. Ofta var ett hårdrag eller ett munslag tillräckligt för att denna heder och ära skulle uppfattas somfläckad och gottgörelse krävas vid offentligt forum. Dessa mål nådde emellertid bara undantagsvis hovrätten. Hugg och slag av denna typ stannade som regel i underrätterna, där de resulterade i att böter dömdes ut och att kontrahenterna oftast förliktes. Den våldsbrottslighet som komunder hovrättens behandling var av annat slag: det var i mål rörande mord och dråp eller rån och våldtäkt, somhovrätten mötte det verkligt grova våldet. 19.6.1694 F. 27.2.1662 H. 3.12.1693 F. Rudolf Thunander 1988 s 18 och s 30. Eva Österberg/Dag Lindström1988 s 63 och Eva Österberg 1991 a s 70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=