125 långt överskriden. Hovrätten ansåg att han borde »på orten upphängas,» men refererade ändå målet.Bengt i Topperyd var en annan med »tjuvarykte» som inga lås eller dörrar kunde hålla ute. Han hade mycket annat på sitt samvete också, bl a hade han gjort hemgång, hotat folk med eld och brand så att ingen i tingsförsamlingen »vet sig säker för honomtill hus och gods.» 1 sitt övermod hade han skymfat kyrkoherden och sagt att »vore det så 10 kungar i ett land och 10 präster i en socken, så kunde de inte få pengar av honom.» Pengar tänkte han bara ge den »som hade öl och brännvin.» Från tinget bad man att få »detta ogräs bortskaffat» och hovrätten var i det avseendet av samma mening. Ändå refererade man.'“'’ Orsaken till att hovrätten på detta sätt varken fastställde dödsdomar på egen hand eller i större omfattning upphävde sådana var helt enkelt att den bokstavstroende Karl XI inte funnit stöd i Bibeln »att tjuv skall hänga.»'“^ Han lät hovrätten förstå, att dödsdomar över tjuvar skulle refereras, hur tydlig lagen än var och hur svårfunna de förmildrande omständigheterna än visade sig vara. Det var också med sådana motiveringar somhovrätten försåg de många refererade dödsdomarna över tjuvar, t ex att »rätten förstått Kungl Maj:ts nådiga vilja vara, att criminalmål angående tjuvars avstraffande refereras, fast inga mitigantia finnes»eller med liknande formuleringar som »(är det) Kungl Maj:ts vilja att de mål som angå tjuvars upphängning refereras» eller »H K Maj:ts allernådigste vilja är att de mål som tjuvars avstraffande till livet angå, må H K Maj:t underdånigst refereras.»’’^ Att kungen på detta sätt lät Bibeln gälla framför både landslagens Tjuvabalk och drottning Christinas straffordning medförde alltså att hovrätten under dessa år refererade 35 dödsdomar för stölder, medan man under de två tidigare undersökningsperioderna inte refererade ett enda stöldmål; då avgjorde hovrätten på egen hand om benådning skulle komma i fråga eller inte. Innan denna ordning att referera dödsdomar över tjuvar på 1690-talet hade etablerats sompraxis, hade hovrätten emellertid redan hunnit fastställa två av de underställda dödsdomarna. Båda gällde svårt belastade kyrktjuvar som dömdes att »sig till välförtjänt straff och androm ogudaktigom till sky och varnagel opphängas.»'-^ När hovrätten refererade ett mål kunde den approbera underrättens dödsdom och ytterligare understryka det riktiga i att vederbörande straffades till livet med motiveringar som »arg och vanartig», »ingen bättring låtit påskina utan framhärdat» »bör mista livet och i galgen upphängas», »gammal arg tjuv» etc,'"*^ bedömningar, som förstärktes av att »allmogen för Guds skull beder att 2.4.1694 F. 11.10.1694 F. Birger Wedberg 1944 s 106. 19.10.1693 G. 2.4.1694 F, 30.10.1694H m fl. 9.7.1688 H och 30.7.1689 H. 18.3.1698 G, 2.4.1694 F, 19.10.1693 G respektive 10.10.1693 F. 128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=