120 och i ett fall gick man t o mså långt att man förband sin begäran omdödsstraff med hot: »hela menigheten begär sådant ogräs kvitt bliva. Omde icke bliva kvitt sådana grova tjuvar vilja de intet utgöra häradshövdinge- och lagmansräntan.»101 Det var klara signaler från lokalsamhället till den överordnade instansen att stölder inte accepterades, signaler som dessutom tyder på att förhållandet hovrätt-underrätt inte var enbart hierariskt utan inrymde möjligheter till en tvåvägskommunikation. Karakteristiskt för perioden 1635—1644 i övrigt var att man i underrätterna dömde till döden för stölder också av ringa värden och att hovrätten regelmässigt upphävde dessa dödsdomar och förvandlade dem till böter och åläggande om kompensation till den bestulne. Trots det allmänna fördömandet av stölder som föraktliga handlingar ville man ändå inte gå så långt som att enligt landslagens bud döma till galge och gren för vilka stölder som helst. När det stulna var av »ringa värde», när det rörde sig om »första resan» eller när »bättring var att förmoda» blev tjuven trots det förnedrande brott han begått förlåten och benådad livet. På samma sätt som hovrätten i sin praxis avskaffade den mosaiska lagens påbud om dödsdom för enfalt hor, på samma sätt tänjdes lands- och stadslagens gräns för dödsstraff vid stölder ut. Den gick inte längre vid en halv eller en mark och blev därmed genom hovrättens tillämpning i realiteten avskaffad. Var den nya gränsen borde gå och vilka principer som i övrigt borde gälla gav lagkommissionen 1643 uttryck för i sitt betänkande. Uppgick inte värdet av det stulna till mer än 40 eller 50 daler silvermynt borde straffet vara böter och kompensation till målsäganden. Först vid högre belopp, vid tredje resan eller när »all förbättrings hopp synes ute vara» borde dödsstraffet enligt kommissionen komma i fråga. Kyrktjuvar, häst- och gortjuvar borde man ha mindre överseende med, eftersom sådana stölder i lagen var »högre förbjudna än annan stöld.»'°^ Kommissionens uppfattning om hur stöldmålen borde behandlas överensstämde i långa stycken med den praxis som Göta Hovrätt redan tillämpade. Just de av kommissionen nämnda omständigheterna var det man vägde in när dödsdomarna behandlades, det stulnas värde, hoppet om bättring etc. Leuterationen blev också omfattande, 87 % av de underställda dödsdomarna upphävdes (212 av 245) och ändrades till mildare straff, ofta tomutan motivering. Liksom vid sedlighetsbrotten skulle denna rättstillämpning så småningom bli kodifierad i straffordningen 1653. Då hade hovrättens praxis i fråga om straffmätningen resulterat i en radikal förändring av både Appendix och Tjuvabalken. ICl 4.3.1636 G. CJ Wahlberg 1878 s 63. 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=