100 des ut på avrättningsplatsen, där allt var förberett för exekution. De fortsatte emellertid att neka och blev därför »fria för vidare åtal i denna sak såvida Gud framdeles icke täckes denna sak annorlunda uppenbara.»“° Problemet med bekännelsen blev emellertid ytterligare komplicerat när den ena parten i ett dubbelt hor bekände men den andra nekade. Ragnilla Eriksdotter bekände sålunda sitt hor medJöns Pedersson i Västervik, medan han förnekade det. De dömdes båda till döden av häradsrätten, varpå hovrätten förordnade att »Ragnilla skall justificeras. Då hon utföres skall Jöns följa med och intet annat veta än att han dö skall, bekänner han, då justificeras, annars införas; bägges bekännelser hit sändas.» På avrättningsplatsen i Västervik utspelades en märklig scen. Ragnilla erkände sig skyldig och förklarade Jöns vara far till hennes barn; »I veten väl vad I haven gjort» ropade hon till honom, »anammade Herrens nattvard och stod sitt straff.» Jöns däremot bekände inte, han »nederlade tvenne resor huvudet på stocken» men fortsatte att neka och påstod att Ragnilla ljög. För hovrätten återstod bara att frikänna honom.Det finns fler exempel på sådana tragedier, där de anklagade i ett hor utförts på rättareplatsen, där en bekänt och avrättats och den andra nekat och gått fri.““ Hovrätten använde f ö metoden med arrangerade avrättningar under hela 1600-talet också i andra typer av mål för att få fram bekännelser och uppgifter omeventuella medbrottslingar. Den var sanktionerad på högsta ort. I en kunglig resolution 1664 fick hovrätten i uppdrag att använda den mot en gudshädare från Söderköping och samtidigt en utförlig instruktion om hur proceduren skulle genomföras. Det kungliga brevet ger en så klar uppfattning om metodens syfte och dess grymhet, att det förtjänar att citeras. Hovrätten skulle ge landshövdingen en »secret ordre, att han låter förfärdiga en bål, där fången skall brännas, görandes därvid den anstalt med honom som till en fullkomlig exekution behöves, först låtandes honomnågra dagar förut besökas av predikoämbetet och till sanningens bekännelse flitigt förmanas. Men kan han därtill icke bringas, då skall han föras ut på rättareplatsen och med honom procederas sommed demsomskall dö, intill dess han haver trätt uppå bålen och lagt huvudet ned på stocken uti bödelens praesens. Ar det då så att han härigenom kan bevekas till bekännelse, så skall honom meddelas Herrens nattvard och . . . därefter halshuggas och på det sista å båle brännas. Men kan han igenomdesse extremiteter icke bringas till sanningen, skall han av stocken upptagas och efter Eder dom med honom procederas. I velen därför hålla denna resolution uti största tysthet, ingen den med någon communicerandes mer än landshövdingen.»’^ Metoden kan knappast betecknas somannat än ett slags psykisk tortyr. Några tecken på att hovrätten föreskrivit eller godkänt andra former av tortyr har 1.10.1644 H. 9.10.1639 H. 4.11.1635 F, 10.9.1638 H. Kungl Maj:ts brev till hovrätten 29.10.1664. GH arkiv; KBR i kriminalmål 1636—1674 (vol EIAC: 1). både
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=