99 ovanligt — rymde i praktiken från ett bötesstraff, men den som rymde från ett dubbelt rymde med viss sannolikhet från ett dödsstraff. Det hände annars upprepade gånger, att man lät den ena parten plikta med livet medan den andra fortfarande befann sig på fri fot; '■* i soldathustrurnas fall har emellertid den förrymde horkarlen varit en omständighet som hovrätten tagit med bland sina skäl för benådning. Andra skäl för att låta anklagade för dubbelt hor slippa undan dödsstraffet har varit — att brottet begicks för sex år sedan och att hustrun beder'^ — att äktenskapet aldrig fullbordats genom s k köttsligt umgänge och hustrun därför betraktats somogift'^ — att bevis saknats, »genomhemligt umgänge bakomlyckta dörrar givit upphov till rykte» I mål rörande horsbrott var vittnen av naturliga skäl sällsynta. »Man plägar till den aktionen intet gärna admittera några vittnen» anmärkte greve Piper i rådet** och därför blev den egna bekännelsen central. Sådan, avlagd inför rätten »övergår all bevis» konstaterade lagkommissionen 1643 ; man tvivlade inte heller på att en bekännelse innehöll hela sanningen, omden avlagts »å dödstima» dvs i en situation då döden närmade sig.'^ När ett mål komupp, i vilket indicierna var många men de utpekade nekade, arrangerade därför hovrätten ett slags låtsas-avrättningar för att få fram de misstänktas bekännelse. Man förde ut dem på avrättningsplatsen och lät demtro att de skulle avrättas; fortsatte de då att neka skulle de ges fria, bekände de skulle exekutionen fullföljas. Man hade två viktiga syften med åtgärden; domstolen skulle undgå att döma en oskyldig, brottslingen undgå att gå »obekänd» i döden och som lögnare drabbas av de eviga straffen. I några av målen rörande dubbelt hor tog hovrätten till denna åtgärd. Jacob Carstensson och Maria Pedersdotter nekade ihärdigt till det dubbla hor de anklagades för, men dömdes i häradsrätten till döden på grund av en rad starka skäl, bl a att de rymt tillsammans, vistats i Åhus, Danzig och Stralsund och där enligt vittnen »hållit sig somäkta folk.» Men de nekade. Hovrätten uppdrog då åt landshövdingen, »att låta göra ett bål och förordna en god och trogen man somvarligen härmed omgår, att Jacob och Maria intet annat veta än att de skola (av)rättas. Bekänna de då sin begångna synd, då låte executionen över dem gå, bekänna de icke, då föras i fängelse igen.» Uppdraget fullgjordes, de båda för12.6.1637 H, 25.9.1637 H, 8.5.1644 H. 10.9.1640 H. 17.10.1642 H. Målet utförligt beskrivet i Rudolf Thunander 1992 s 94 ff. 22.9.1642 F. Birger Wedberg 1944 s 109. Ombekännelsen se Jonas Liliequist 1992 s 92 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=