IV. Hovrättens domar »I samma förhållande somett folk framskrider i bildning och sedlighet sjunker nödvändigheten av stränga straff. Där statens regering faderligen sörjer för en god folkbildning, bör varje strafflagbok efter 30 till 50 år mildras. Dröjer detta för länge hjälper praxis sig själv.» (Friedrich Christian von Arnold 1861) Det material som redovisas i det följande avsnittet utgörs av 1.774 mål, som inlämnades till Göta Hovrätt från underrätter i Småland och på Öland under de tre perioderna 1635—1644, 1655—1664 och 1681—1699. Av en första översiktlig sortering av de 1.774 målen framgår, att 1.342 av dem var dödsdomar, 284 andra domar och 126 förspörjanden eller rannsakningar utan domsamt slutligen att komplett dom från underrätten saknades i 22 mål. En liknande översiktlig uppdelning av de 1.342 dödsdomarna visar vidare att hovrättens behandling av dessa utmynnade i att 982 av dem upphävdes och förvandlades till annat straff, att 80 av dem refererades (hänsköts) till Kungl Maj:t och att 280 fastställdes. Siffrorna gäller antalet domar, inte antalet dödsdömda personer. En detaljerad redovisning ges i tabellerna 5—21. Brottmålen är grupperade i — sedlighetsbrott — stöldbrott — våldsbrott och — övriga brott varvid med »övriga brott» förstås sådana som inte på ett naturligt sätt låtit sig inordna i någon av de tre övriga grupperna. 1. Sedlighetsbrotten Under årtiondena närmast före reformationen utgjorcfe sedlighetsbrotten en närmast marginell företeelse vid de världsliga domstolarna. Under 1500-talets gång skärptes emellertid inställningen till dessa brott, de uppfattades som brott mot Guds lag somden uttrycktes i dekalogen och Moseböckernas stadganden.' Bibeln fick karaktär av lagbok, särskilt uttalad när Karl IX 1608 gav ut kung ' Eva Österberg 1982 s 48 f och 1987 s 490. Jan Sundin 1992 s 127 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=