92 rare hörde till undantagen. I fångtornen satt ändå människor inspärrade utan att ha dömts till fängelsestraff; de tvingades där vänta på den slutliga domen från hovrätten, en väntan som kunde sträckas ut i månader, men som också kunde räknas somförmildrande omständighet när deras mål så småningomavgjordes. 6 Ytterligare en påföljd föreskrevs för praktiskt taget alla brott, nämligen att stå uppenbar skrift, vilket i praktiken innebar ett skamstraff, där den dömde ofta under nesliga former fick schavottera i kyrkan. Den sominte underkastade sig den uppenbara skriften blev utestängd från nattvarden, något somde flesta 1600-talsmänniskor inte kunde uthärda. En intressant iakttagelse vid genomgången av strafformerna är att olika former valdes beroende på den dömdes kön. När böter för enfalt hor utdömdes gjordes ingen skillnad mellan man och kvinna. Bötesbeloppen var olika, men skillnaden bestämdes av civilstånd och inte av kön: den gifta parten skulle betala 80 och den ogifta 40 daler. Men så snart böterna omvandlades till kroppsstraff var det könet sombestämde: ris för kvinnan, gatlopp för mannen. Orsakerna till att olika strafformer på detta sätt tillämpades tycks inte vara klarlagda. Skillnaderna var emellertid många: bara män kunde steglas, hängas och löpa gatlopp. Det var också bara män som kunde lysas biltoga, och eftersom biltoghet var straffet för edsöresbrott kunde följaktligen heller ingen kvinna bli edsöresbrytare. Strafformerna karakteriseras i övrigt av att de i stor omfattning tjänade som förvandlingsstraff, så att dödsstraff förvandlades till böter och böter till kroppstraff, samt att de likaså i stor omfattning användes i kombination med varandra, t ex risslitning och förvisning, fängelse och förvisning, fängelse och hudstrykning etc. Det intryck av godtycke somdessa kombinationer av varierande straff kan ge, bör vägas mot hovrättens strävan att i komplicerade mål söka finna ett till både brottet och brottslingen någorlunda anpassat straff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=