91 straff, som var risslitning för kvinnor och gatlopp för män. Regler för sådan omvandling utvecklades först sent under 1600-talet, då man fastslog att t ex tre slag av ett par ris motsvarade två och en halv daler eller sex gatlopp 80 daler. Tidigare var omfattningen av t ex risslitning i avsaknad av regler överlämnad till exekutorns avgörande. Gatloppet, som hämtats från den militära rättskipningen, tycks ha uppfattats som en främmande strafform av bondesamhället. Det var inte alltid lätt att mobilisera tillräckligt mycket folk för att kunna genomföra exekutionen. Fall av ren vägran förekom och gatloppet fick då ersättas av spöstraff. Det avskaffades definitivt i 1734 års lag. 4 Konkreta föreskrifter om förvisning som straff fanns egentligen bara i en kunglig förordning från 1615, enligt vilken förvisning ur landet på sex år skulle dömas för tredje resans enfalt hor. Utan klara regler blev variationerna också stora i fråga om det geografiska område som en förvisad skulle lämna, alltifrån »Sveriges Rike och dess underliggande provinser» till »landsorten Småland.» Också tiden för förvisningen varierade kraftigt, från ett år upp till »evärdeligen.» Förklaringen till denna till synes inkonsekventa utformning av förvisningsstraffet kan sökas i hovrättens ambition att avpassa straffet till brottet. Förvisning utgjorde i regel en del i ett förvandlingsstraff, t ex när en dödsdom förvandlades till böter plus förvisning eller kroppsstraff plus förvisning. Sådana domar från underrätterna kunde gälla mål, där samma person gjort sig skyldig till flera brott, och det var när hovrätten sammanvägde dessa och försökte avpassa straffet, som resultatet blev förvisning i så varierande omfattning. Det gamla straffet att förklara en brottsling för biltog hade på 1600-talet fått en förändrad innebörd och innebar i praktiken landsförvisning. Det var straffet för svåra edsöresbrott. Men också dråpare, som kommit till tinget på lejd, dömts och sedan återvänt till »sitt behåll» lystes biltoga och drabbades därmed av vad som i praktiken var ett förvisningsstraff. 5 Inte heller för frihetsstraff existerade några fasta regler under 1600-talet. I hovrättens praxis förekom emellertid domar till fängelse vid vatten och bröd i tid somvarierade från åtta dagar till en månad. Straffet kombinerades ofta med böter, kroppsstraff eller förvisning och förklaringen till variationerna torde också här få sökas i att hovrätten saknat stöd i lagen och som ersättning för dödsstraff komponerat ett annat straff som man ansett avpassat efter brottet. Frihetsstraff i formav arbete »i halsjärn» vid kyrk- eller slottsbyggen varierade på samma sätt i längd, två månader, ett halvt år etc. Att arbeta »i livstiden» på Marstrands fästning i stället för att hängas var det straff som Karl XI dömde grova tjuvar till; i hovrättens domar förekom emellertid aldrig denna formav frihetsstraff. Först 1698 gavs klara regler för hur böter skulle kunna förvandlas till fängelse: 24 öre silvermynt om dagen skulle räknas av från böterna. Fängelse blev under 1700-talet en allt vanligare straffform, medan den under 1600-talet sna-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=