86 Situationen var vanlig vid 1600-talets underrätter. Det var många dråpare som komframpå lejd, dömdes till döden och sedan försvann. När sådana mål underställdes hovrätten kom biltoghetsstraffet till användning och skrevs in i domen: - »Jon kan icke benådas, skall när hans lejd är ute efterslås, fångas och justificeras. Kan han icke fångas lysas biltog». Att »lysa» någon biltog skedde på tinget: - »Å satto tinge lysas biltog och fågelfri över allt Sveriges rike» - »Lyses biltog å nästa ting».^° Det fanns alltså en stående order till profoss och fogde att efterspana och fånga in dessa dödsdömda brottslingar. De tvingades därför på olika sätt hålla sig undan, några »gick vid skogen», många rymde över gränsen till Danmark, som fram till 1658 var densamma somSmålands gräns mot Skåne och Blekinge och före 1645 också mot Halland. I praktiken blev straffet ett förvisningsstraff. Bara män kunde lysas biltoga. En kvinna kunde visserligen landsförvisas, men inte lysas biltog. Eftersom biltoghet var straffet för den grupp av brott somi lagen sammanförts under rubriken edsöresbrott och somomfattade brott mot kyrkofrid, hemfrid, kvinnofrid och tingsfrid, kunde heller ingen kvinna bli edöresbrytare och dömas för edsöresbrott.^' Det är ännu ett exempel på hur strafformerna varierade beroende på den brottsliges kön: att steglas, hängas, löpa gatlopp och lysas biltogvar straff somendast män kunde dömas till. Orsakerna till dessa skillnader är knappast klarlagda. Att gatloppet blev ett straff enbart för män kan dock förklaras av att det utvecklats för och av soldater, och inte i någon omfattning utdömdes av de civila domstolarna i Sverige förrän efter 1653. Sedan är det en annan sak, att följderna av en risslitning på en kvinnlig rygg inte lär ha varit mindre smärtsamma än följderna av ett gatlopp på en manlig. Vad somåstadkomatt en kvinna förskonades från stegling och hängning kan man fundera över. Landslagen föreskrev att en manlig mördare skulle steglas och en kvinnlig stenas; att stenas var formen för det bibliska dödsstraffet. Det ändrades i den senare landslagen (Kristoffers) till att »brännas». För äktenskapsbrott och stöld kunde en kvinna tom»sättas kvick i jord», dvs begravas levande, båda medeltida strafformer som inte kan anses mindre grymma än hängning och stegling.^' Skillnaderna mellan de strafformer, som tillämpades för man respektive kvinna fanns alltså redan i de äldsta lagarna och upprätthölls under hela 1600-talet. De bakomliggande föreställningarna har emellertid inte i detta sammanhang kunnat utrönas. 25.6.1644 G, 18.11.1656 G, 11.1.1656 G, 7.11.1681 F m fl. 17.10.1663 F m fl. ’’ Holmbäck-Wessén 1962 s 207. Flolmbäck-Wessén 1962 s 218. Bestämmelsen om att sätta en kvinnlig tjuv »kvick i jord» i stadslagen. 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=