85 lingsstraffen: det ställdes i hovrättens gottfinnande att avväga straffet »efter sakens beskaffenhet och syndens grovhet».Det var sådana försök att kalibrera syndens grovlek som resulterade i de varierande straffen och i så olika tillmätning av tid och rum i förvisningsdomarna. Det är domar som också illustrerar lagarnas brist på alternativ till de absoluta straffbuden; för 1600-talet var den moderna lagstiftningens strafflatituder okända. Det gamla straffet att förklara en brottsling för biltog innebar ursprungligen att han blev fredlös över hela riket; han kunde saklöst dräpas av vem somhelst och hans öde blev därför oftast att han tvingades ut i landsflykt.^'* På 1600-talet anses innebörden i straffet ha förändrats så att den som dömts biltog inte på samma sätt som tidigare riskerade att bli dräpt av »blodshämnaren».^"' Landslagens bestämmelser var emellertid fortfarande levande 1636; då förordnade hovrätten att den ökände Dacke-Pellen skulle lysas biltog och förklarade att »var och en må stå fritt att slå eller skjuta honomihjäl».En dråpare på flykt kunde få lejd till tinget för att få sin sak prövad och kanske nå en förlikning med målsäganden, men omsådana brottslingar »föraktade lejdebrev» så skulle de lysas biltoga och allmogen underrättas om att »vilken som lyster må skjuta demihjäl».Att dömas biltog medförde i övrigt förlusten av rättsskyddet, den dömde kunde inte vittna eller gå ed, fick inte ärva och var överhuvudtaget inte längre rättskapabel. Näst dödsstraffet var detta bondesamhällets kraftigaste markering av att man ville ha vederbörande avlägsnad ur gemenskapen. Biltoghet var straffet för svåra edsöresbrott, t ex hemgång i förening med rån eller övervåld; straffet var då förbundet med konfiskation, »skövling», av den dömdes egendom. Det är emellertid i hovrättens domar i dråpmål som begreppet biltog oftast möter. Det förelåg stor skillnad i behandlingen av en dråpare som gripits på färsk gärning och en somefter sitt dåd kommit undan och tagit till flykten. En dråpare som omedelbart kunnat fångas fördes till tinget, anklagades och dömdes i vanlig ordning och fick stå det straff han dömdes till. Den som lyckades komma undan däremot och befann sig »på frie fötter» stämdes till tinget och om han då inte infann sig förklarades han biltog. Han kunde också i skydd av ett s k lejdebrev inställa sig utan att riskera att bli antastad av vare sig kronobetjäning eller hämndlystna släktingar. När tinget var över och domen fallit, garanterades han oavsett utfallet av rättegången, tid och säkerhet att »gå i sitt behåll igen».^* Även omhan dömts till döden hade han alltså möjlighet att sätta sig i säkerhet och i varje fall tills vidare undgå straffet. KBR i kriminalmäl 1636-1674 den 16.6.1651 (vol E 1AC:1). Holmbäck-Wessén 1962 s 207, Göran Inger 1983 s 59 t och 122. Göran Inger 1983 s 122, Gustav Olin 1934 s 810. 10.9.1638 G. GH prot 25.6.1641. **** »En månad au framkomma och en halv manad eller fjorton dagar att avfara.» Petter Abrahamsson 1 726 s 204.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=