78 ståndspersoner i länet för spannmål som han erhållit på kredit. Skuldbeloppen låg mellan ca 800 och 2.000 dkm, vilket räknat efter markegången för korn (somvar den vanligaste grödan i Dalarna) skulle betyda 32 till 80 tunnor. Samtliga långivare var indelningshavare eller hade tillgång till naturaräntor.'°' Den förklaring som ligger närmast till hands är att Fontin hade sysslat med spannmålshandel, men en alternativ tolkning skulle kunna vara att det rör sig om uppköp somFontin gjort för allmogens räkning under nödåren 1741—43. Vi vet att Jacob Berg själv lånade ut spannmål till den nödlidande allmogen under 1740-talets nödår. Det finns flera belägg för att fogdar och häradsskrivare satt på spannmålslager, som knappast kan ha tjänat annat syfte än som handelsvara. Sven Flodman i Västernärke ropade vid en kronoauktion in barnhustiondespannmål för 431 dsm. Som vi sett var fogdarna förbjudna att lämna bud vid kronoauktionerna, men det har man här uppenbarligen sett genomfingrarna med.'°-^ Det är inte särskilt förvånande att fogdar och häradsskrivare i likhet med andra indelningshavare och befattningshavare med naturalöner kunde lägga upp spannmålslager. Landshövding Cederströms uppmaning år 1772 till kronofogden Fahlstedt att låna upp spannmål hos prästerna visar tydligt att så var fallet. Med tanke på de stora prisfluktuationerna över året redan under normala omständigheter innebar även begränsade lager möjligheter till goda förtjänster. Där det finns uppgifter om belopp och kvantiteter framkommer att det rörde sig om begränsade poster - ofta några hundratal daler kopparmynt och några tiotal tunnor. För att ställa dessa spannmålsinnehav i relation till andra samhällsgrupper kan nämnas att årsinkomsten för en gruvarbetare i Falun var ca 370 dkmpå 1720-talet och att årsbehovet för en vuxen var 4 tn råg. 104 Vi har redan konstaterat att fogdar och häradsskrivare i Säters fögderi hade släktmässiga anknytningar till bergsbruket. Det finns goda skäl att misstänka att denna anknytning var starkare än vad som framkommer i det material som här undersökts. Den mest direkta kopplingen hade kanske Ingel Fahlstedt genom sitt innehav av bergsfrälsegården Sveden i St. Tuna. Bergsfrälse innebar att gården var befriad från grundräntorna och istället för rusttjänstskyldigheten var ägaren skyldig att delta i driften av Falu gruva och kopparbruk. Av bouppteckningen framgår inte om innehavet av Sveden, som vid Fahlstedts död värderades till hela 3.000 riksdaler, också innebar att Fahlstedt då ägde gruvdelar. Däremot vet vi att han 1752 var i besittning av en fjärdepart.Genom fjärdeparten och gårdsinnehavet hade Fahlstedt egna intressen i Bergslagen och därmed i upprätthållandet av skattesystemet, vilket vi sett var nära kopplat till bergsnäringen. Ytterligare två fogdar ägde bevisligen gruvdelar. Johan Fontin junior, häradsskrivare i Säter 1730—37, hade vid sin död 1747 gruvdelar till ett värde av 1.200 dkm, vilket därmed utgjorde ungefär hälften av värdet på hans fastighet i Fa-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=