72 ofta avled innan sönerna hade hunnit upp i lämplig ålder. Vad dessa fäder i första hand hade att förmedla till sina söner var inte materiella tillgångar utan högt specialiserade kunskaper somefterfrågades av statsmakten, samt tillhörigheten till ’ämbetsmannaståndet’. Om sedan fäderna var verksamma inom landsstaten blev sönerna målmedvetet inskolade i rollen som landsstatstjänsteman. Den omfattande sociala självrekryteringen inom de högre samhällsklasserna under 1700-talet framhålls av Sten Carlsson. Ståndscirkulationskedjan bonde — präst — ämbetsman var ännu ovanlig under denna tid. I Skåne med sin svaga bondeklass av frälselandbor var ståndscirkulationen generellt av mindre betydelse än i övriga Götaland under detta århundrade.^'* Förutom från ämbetsmannagruppen härstammade de undersökta fogdarna och häradsskrivarna från borgerskapet.^^ Den relativt stora andelen pekar på viktiga förbindelser mellan borgerskap och ämbetsmannakår. De flesta borgarfäder var köpmän och endast ett fåtal hantverkare. I Skåne var under frihetstiden andelen borgarfäder så hög som en tredjedel, men andelen minskade efter 1772. Antalet undersökta fogdar och häradsskrivare i Säter och Västernärke är tyvärr så litet att det här inte går att utläsa några förändringar. En viktig grupp varifrån flera fogdar kom i Säter var bergsmän som bodde i Falun. Dessa tillhörde dock en elit av kopparbergsmän som socialt sett är att betrakta som en borgargrupp, med rika stadshushåll och omfattande innehav av hyttandelar. Det är iögonfallande att mycket få fogdar hade länsmän eller bönder till fäder. Länsmanshemmen verkar sålunda under 1700-talet mer sällan ha varit startpunkten för ett socialt avancemang inomämbetsstaten. De lokala ämbetsmännen uppvisar en hög grad av geografisk bundenhet till födelselänen. Omman också drar in fädernas geografiska härkomst förändras emellertid bilden något. Det finns flera exempel på att fadern kom från ett annat län. Geografisk rörlighet mellan generationerna förekom sålunda. Förklaringen kan vara att fogdekarriären var mer geografiskt bunden än andra ämbetsmannabanor. Fogdarna gifte sig i hög utsträckning inom sitt eget sociala skikt. Jämfört med prästerna i Åbo stift var dock konserveringen av fogdetjänsterna relativt ovanlig. Huvudförklaringen torde vara att fogdarna var en så liten grupp att de var tvungna att hitta andra giftermålspartner. Under perioden 1723-1770 konserverades 1/3 av de finska prästhemmen; andelen sjönk kring år 1800 till knappt 7 %. För hela perioden 1719—1809 gifte 10 % av de skånska fogdarna sig till sina tjänster. Däremot har inga skånska fogdesöner direkt efterträtt sina fäder. Den sociala härkomsten och giftermålen visar entydigt att de undersökta landsstatstjänstemännen skall hänföras till ett särskilt lägre ämbetsmannaskikt som också hade band till borgerskap och prästerskap. I de flesta fall ägde inget
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=