60 sedan 1748, ännu 1766 var anställd mot revers. En fogde med nära tjugo års tjänstgöring borde ha haft tillräckligt goda förbindelser för att kunna få framen borgen. Kanske säger fallet mer omkammarkollegiets inställning än omFlodmans förbindelser.'*’ Det finns belägg för att tjänstgöring mot revers tilläts för ett års tid vid fogdens tillträde eftersom kammarkollegiet förväntade sig att fogden under tiden skulle skaffa fram en borgensförbindelse. Något krav på att den tillträdande skulle ha någon fastighet eller annan egendomsomsäkerhet för att få tjäna mot revers verkar inte ha upprätthållits. Som framkommit ovan förekom ackord inomlandsstaten, bl.a. vid tjänstebyten. Huruvida de var allmänt förekommande, tillåter oss emellertid inte dessa exempel att avgöra, och var i tillsättningsproceduren uppgörelserna kom in är svårt att avgöra, eftersom de officiellt var förbjudna. En omtänksam fars testamente ger emellertid en god inblick i ackordsfrågan. Kronofogde Ingel Fahlstedts i Säter förhoppning i testamentet 1783 var att sonen Ludvig »skulle, genom höga wederbörandes befordran, utan at therföre ärlägga accordssumma, kunna ärhålla befallningsmans sysslan efter mig». Men sonens utsikter att få tjänsten i Säter bedömdes som små. Möjligheten för honom var istället större att få tjänsten i Ovansiljan, som han sökte när testamentet upprättades. Även här omtalas ackord. Ingel Fahlstedt skriver att det inte var klart med »den summa han kan komma at ärlägga för . . . syslan . . . han nu söker». Omsedan Ludvig skulle lyckas med att byta tjänsten i Ovansiljan mot den i Säters fögderi utan att erlägga nytt ackord skulle hans arvslott räknas ned med 8.660 dkm."*^ Jag tolkar detta som att fadern var beredd att bekosta sonens ackord för Ovansiljan. Han trodde att utsikterna till byte var goda och värderade då det fetare fögderiet till 8.660 dkm för att skifta rättvisa mellan arvtagarna. De 8.660 dkm skall jämföras med ovan nämnda pris för en häradsskrivaretjänst år 1771 på 3.000 dkm samt 225 dkm i årligt underhåll. Kronofogdetjänsten har bedömts som mer än dubbelt så attraktiv. Ovannämnde Siljeholms vidare karriär skvallrar också om ackord; redan 1745 bytte han till sig det betydligt bättre Nedansiljans fögderi. På sin ålders höst, när det var dags att trygga ekonomin för de återstående åren och för efterlevande, bytte han åter till sig tjänsten i Västerdalarna.■*■* Med dessa belägg där ackorden omtalas som en naturlig del vid tjänstetillträden, samt Westerhults uppgifter, torde det stå klart att ackorden var ett vanligt inslag, och att de i det tysta tolererades av myndigheterna. Det finns dessvärre inget källmaterial för att närmare komma åt hur ackordet fungerade om det fanns flera sökande till en tjänst.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=