59 tjänsten i Västerdalarnas fögderi efter att den avgående fogden själv föreslagit honom och framhållit för landshövdingen att någon utlysning inte var nödvändig eftersom lönen var så låg och intresset för tjänsten därmed brukade vara litet. 3.2.2. Anställningsvillkor - borgen, revers och ackord Borgenskravet innebar att två personer ingav borgensskrifter för uppbördsmannen. I författningarna specificeras inte beloppet förrän 1794, och då till 1.500 rdr. I kammarkollegiets formulär till »juratorisk revers» 1773 framgår att meningen var att en anställning mot revers skulle betraktas som temporär till dess personen ifråga kunde skaffa fram borgen. Vad gäller den ekonomiska säkerheten sägs i reversen endast: »där jag . . . skulle genom mitt förwållande . . . något förskingra af upbörden ... så at jag det hwarken kan förklara eller betala, så underkastar jag mig det straff, som en slik otro och oriktighet efter hans Kongl Maijts förordningar förtjenar».^^ (Se även kapitel 4.3.) Här sägs sålunda ingenting omkravet på någon verklig säkerhet, t.ex. en fastighet. Att den tillträdande skulle underkasta sig författningarna måste anses som självklart, och reversen som sådan verkar därför teoretiskt sett ha liten betydelse för kronans säkerhet. Bestämmelserna innebar emellertid i praktiken att fogdens egendomutmättes omhan råkade ut för proprie balans (se kapitel 5.5.4.). Tyvärr finns det bara spridda uppgifter omhur många somtjänade mot borgen respektive revers. Låt oss först titta på de uppgifter vi har om tjänst mot borgen. Borgensmännen, som kunde vara fler än två skulle hämtas bland ståndspersoner: brukspatroner och en kyrkoherde har återfunnits som borgensmän. Borgensförbindelserna tycks ha ingåtts på en viss tid. Underlaget är litet, men vi kommer också i följande kapitel att finna belägg för att kronan använde sig av den säkerhet somborgensförbindelserna innebar. Två brukspatroner, Carl och Detlof Heijke, som gått i borgen för kronofogde Per Mozelius i Nora och Linde bergslags fögderi (vars bekantskap vi kommer att få göra i kapitel 7), fick sin egendom belagd med kvarstad när Mozelius fick problem med redovisningen. De protesterade förgäves mot kvarstaden, men om deras egendom verkligen också komatt försäljas har inte undersökts. Kronofogde Broburg i Västernärke (före 1718) hade haft en kyrkoherde som borgensman, vars gård vid fogdens fall drogs in till kronan och där räntan sedan antecknades under en särskild post i specialräkningen. Huvuddelen av kronofogdarna tycks ha tjänat mot revers. I Örebro län var år 1766 fem av sju fogdar anställda mot revers, och i Kopparbergs län kunde år 1773 fyra av sju inte prestera borgen. I det senare fallet satt sålunda fogdar på sina poster utan tillstånd från centralmakten i Stockholm. Det finns inga tecken på att kammarkollegiet skulle ha vidtagit några kraftigare åtgärder. Det är anmärkningsvärt att Sven Flodman i Västernärke, som varit kronofogde ända
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=