58 Meritförteckningarna utvisar att man efter skolgången (eller i några fall universitetsstudierna) lärde sig förvaltningens grunder hos en kronofogde eller än vanligare hos en häradsskrivare. Läroåren tillbringades nästan uteslutande i hemlänet, och inte sällan hos fadern eller någon släkting.Någraårs lärotid vid landskontor följdes ofta av en skrivartjänst där. Sedan kunde man antingen bli häradsskrivare eller expeditionsfogde eller kanske interimsfogde. De häradsskrivare som senare fick en fogdetjänst hade mycket ofta redan prövat pä fogdesysslorna sominterimsfogdar. Ålder vid utnämningen framgår sällan i källmaterialet och antalet tjänsteår som kan räknas framär minimisiffror. Det gär inte att se några skillnader mellan gruppen sökande utan framgång och gruppen utnämnda vad gäller antalet tjänsteår vid ansökan. Ancienniteten var sålunda inte ett avgörande kriterium vid utnämningarna. Snabbaste vägen till en ordinäre fogdetjänst hade de anställda vid länsstvrelse och interims- och expeditionsfogdarna med 10,7 respektive 11,7 tjänsteår. Häradsskrivarna fick i genomsnitt vänta ytterligare 5 är innan de kom i fråga. En möjlig orsak till dessa skillnader skulle närheten till landshövdingen kunna vara. Landskontoristerna fanns under landshövdingens kanske dagliga uppsikt och interimsfogdarna hade täta kontakter med länets befallningshavande. Häradsskrivarnas kontakter med landshövdingen var däremot inte lika intensiva. Fä personer med endast 1-3 tjänsteår bemödade sig om att söka och endast ett fätal av dem utnämndes till ordinarie fogdar. Jag har tittat närmare pä dessa fall, eftersom de just genom avvikelsen bör kunna skvallra om generella drag i utnämningspolitiken. Detta under förutsättning att de frän utnämnande myndigheters sida behandlades som vore de helt normala. Ett av fallen (uppbördsskrivaren Sandell) har kommenterats ovan och här skall ytterligare tvä utnämningar behandlas. De tre fallen visar att både landshövding och kammarkollegiumvar beredda att låta hänsyn till konservering och till ackord påverka utnämningarna till ordinarie fogdetjänster. År 1784 blev Anders Gabriel Branting, som varit vice kronofogde i endast tvä är efter läroår hos fadern, utnämnd till ordinarie fogde i Kinnevalds och Norrvidinges fögderi i Kronobergs län efter fadern som varit tjänstledig för sjukdom sedan 1779. Åven här förelåg sålunda en konservering av fogdehushållet. Sune Crona, som varit tillförordnad pä tjänsten frän 1779, och sedan 1780 innehade en häradsskrivaretjänst i ett grannfögderi (totalt minst 16 tjänsteär), besvärade sig hos kammarkollegiet och framhöll att det enda tänkbara skälet till att landshövdingen förordat Branting var dennes ’merit’ som son till företrädaren. Avgörande i detta fall var troligen hänsynen till en ’gammal’ landsstatssläkt. I det andra fallet läg antagligen en ttcÅrordsuppgörelse bakom utnämningen av en expeditionsfogde med endast ett års tjänstetid. Lars Siljeholm fick 1740
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=