50 kravet på praktisk yrkeserfarenhet till en utbredd internrekrytering inom landsstaten. Dock tycks kopplingen mellan länsmän och fogdar ha varit svag (förhållandena var desamma i skånska guvernementet 1658-1693). Fogdetjänsten verkar ha varit en sluttjänst under 1700-talet och rörligheten både bland fogdar och häradsskrivare var liten.^ Långt in på 1800-talet betraktades ämbetena närmast som privategendom vilket framgår av både ackord och tjänstebyten. Westerhult omtalar att en häradsskrivaretjänst i Stockholms län år 1771 betingade ett pris av 3.000 dkm och ett årligt underhåll om 225 dkm. Under 1800-talet var samtliga tjänster inom fögderiförvaltningen eftertraktade vilket bl.a. framgår av antalet sökande till lediga tjänster. Detta talar för att tjänsterna uppfattades som lukrativa, vilket också bör ha gällt 1700-talet.* För ’uppsvensk’ del är det klarlagt att länsmansbanan under 1800-talet var en befordringsgång skild från häradsskrivare- och fogdekarriären, vilket sannolikt också var fallet under 1700-talet. I Skåne var troligen huvuddelen bondelänsmän under 1600-talets andra'hälft, men det fanns även mer kvalificerade personer, somockså tog hand omuppbörden. Fogdarna hade även privat anställda uppbördsmän. Vid frihetstidens ingång var de skånska bondelänsmännen i stort sett försvunna, och under 1700-talet besattes tjänsterna med biträden till fogdar och häradsskrivare, som dock ofta hade svårigheter att erlägga de höga ackorden. Utvecklingen var likartad i Finland.^ Kaarlo Wirilander inräknar för 1700-talet samtliga befattningshavare i landsstaten bland ståndspersonerna. Att de sociala och ekonomiska avstånden mellan kategorierna, med tanke på länsmännens tidigare koppling till bondeklassen, var avsevärda torde dock stå klart. Ännu för 1800-talet framhåller Westerhult de stora avstånden mellan länsmän och fogdar. Inom varje grupp fanns dessutomen stor ekonomisk spännvidd. Generellt sett var den sociala självrekryteringen omfattande inom de olika ämbetsmannakårerna. Tjänsterna stannade inomett begränsat antal ’landsstatssläkter’. Hur förhållandena varierade lokalt och över tid återstår att undersöka. Under 1700-talet var fortfarande ståndscirkulationen bonde - präst — ämbetsman mycket ovanlig. En ganska omfattande social rörlighet under 1600-talet hade mattats av vid början av 1700-talet, för att vid mitten av århundradet åter öka och från slutet av seklet skjuta fart." Genomgången visar att de forskningsresultat somföreligger idag inte räcker till för att placera in svenska lokala ämbetsmän i de weberska modellerna. Vissa saker talar för den rationella byråkratin, särskilt kravet på specifika yrkeserfarenheter. Andra iakttagelser (ackord, landsstatssläkter m.m.) pekar mot en ståndspräglad förvaltning. Jag har själv tidigare gjort en undersökning av rekryteringen av kronofogdar somi hög utsträckning har använts för kapitel 3.2.1.''
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=