45 GenomMaria Ågrens undersökningar vet vi att St. Tuna socken var av egalitär karaktär. Den sociala skiktningen kring år 1750 var inte så långt gången — de små och mellanstora bönderna dominerade, medan storbondeskiktet var mycket begränsat. Hemmansklyvningen var omfattande liksom jordbiandningen. Detta hängde i stor utsträckning samman med att binäringarna för en stor del av bönderna hade större betydelse än jordbruket. Befolkningen uppgick år 1749 enligt tabellverkets uppgifter till 8.554 personer i St. Tuna, 3.851 i Gagnef och 1.492 i Säter - summa ca 13.900 personer. Säters stad hade ca 440 invånare. Socknarna var sålunda mycket stora; St. Tuna var rikets folkrikaste församling.^"* Befolkningsutvecklingen 1720-75 är utan större intresse för avhandlingens problematik. Klart är dock att missväxtåren 1742—43 och särskilt åren 1771—73 medförde djupa hack i befolkningskurvan. Av mantalet (s:a ca 391) utgjorde hela 93,8 % skattejord, 3,7 % frälsejord (nästan uteslutande i Tuna Utom Bron) och 2,5 % kronojord. Mantalssättningen i jordeboken hade permanentats på 1680-talet efter uppgörelser mellan kronan och allmogen om roteringen och skatterna. 1700-talets jordeböcker ger därför inga upplysningar omden långt gångna hemmansklyvningen i länet. Skattesystemet i fögderiet, och i hela Kopparbergs län, avviker starkt från övriga landet genom att det var inriktat på Stora Kopparbergslagens kol-, ved- och arbetskraftsförsörjning. Dessutom var skattesystemet olika utformat i alla tre socknarna i fögderiet. Även Tuna Ovan Bron och Utom Bron skilde sig åt.^^ De flesta skatter gick under de ordinarie benämningarna, men de utgick i flera fall i helt andra former. Bönderna fick leverera kol, ved och stockar till Stora Kopparberg och fullgjorde också dagsverken. Kronotiondena erlades i spannmål i hela fögderiet; fram till 1752 efter årlig tiondetaxering i alla tre socknar, men 1753 ingick St. Tunas allmoge ett avtal med kronan omfast tiondesättning. Kronofogdens arbete med dessa skatter bestod i huvudsak i att ge bönderna anvisningar omleveransplatser och -tider, samla mböndernas polletter, somde erhållit av bergsmännen och Bergslagen som bevis på leveranserna, och hålla avräkningsmöten med Bergslagens representanter för att få betalt för skatterna. Bevillningarna som utgick i kontanter uppbars däremot av fogden själv. På samma sätt som i Västernärkes fögderi låg många andra pålagor på bönderna i Säters fögderi. Genom att de s.k. säljekolen var prisreglerade kan de också betraktas som en skatt; de har emellertid mte undersökts eftersom det skulle bli en kraftig utvidgning av undersökningsobjektet. Inom fögderiet fanns 245 soldatrotar; men soldaterna hölls inte med torp utan fick själva ordna bostad. Kyrkoherde Magnus Abraham Sahlstedt ansåg 1743 att knektehållet i St. Tuna utgjorde den största pålagan på bönderna.”’^ En betydelsefull egenhet var den ovan nämnda ’frysningen’ av mantalssättningen. Enligt kunglig försäkran 1682 skulle mgen ny skattläggning ske i länet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=