34 i resepengar. Lönen låg sålunda på en helt annan nivå än fögderitjänstemännens, och posten var en av de högst avlönade i rikets förvaltning. Avståndet nedåt till övriga befattningar inom landsstaten demonstreras av rangskillnaden. De tillhörde den sjunde av totalt fyrtio klasser. Landshövdingarna tillhörde de ledande ämbetsmännen i riket och hade ofta ett viktigt inflytande på central nivå. Från mitten av 1600-talet rekryterades de till stor del inomhögadeln. Under frihetstiden var drygt hälften av landshövdingarna i Sverige-Finland grevar eller friherrar vid utnämningen; bland övriga kommånga från nyadlade ätter.'' Landskansliet fungerade som länsstyrelsens expedition utom i ärenden som rörde länets ekonomiska förvaltning. Landssekreteraren saknade egen instruktion och fick istället rätta sig efter bl.a. landshövdingeinstruktionen. Han skulle biträda landshövdingen i dennes göromål, följa honom på tjänsteresor och ansvara för arkivet. Tillsammans med landskamreren skulle han vikariera vid landshövdingens frånvaro. Alla resolutioner som utfärdades i landskansliet skulle kontrasigneras av landssekreteraren. Första gången som uppgifterna specificeras närmare var med en förordning 1752 omuppdelningen av ärendena mellan kansli och kontor. Förutomde ovan nämnda uppgifterna skulle han ha hand om allt som hade med lag och ordning att göra. Vidare skulle han svara för länsstyrelsens interna administration och bl.a. sätta upp utnämningar.’’ Landskontorets olika befattningshavare skötte allt som hade med den ekonomiska förvaltningen att göra: in- och utbetalningar; underlag för och redovisning av uppbörd, ekonomiska rapporter till kammarkollegiet och statskontoret, m.m. Landskamreren hade en självständigare ställning än landssekreteraren genomatt han var försedd med egen instruktion (1688).’^ Landskamreren skulle kontrasignera alla landshövdingens beslut sam låg inomhans ämbetsområde. Huvuduppgiften var att se till att kronan i vederbörlig ordning fick in skatter och avgifter av olika slag. Instruktionen ger föreskrifter om jordeboken, landsboken, övriga längder, månadsförslag, avkortningar, kronans egendomar, landsstatens löner och ekonomiska förehavanden med militären. Landskamreren upprättade länsräkenskaperna främst utifrån uppgifter från kronofogdarna, men också från andra uppbördsmän, t.ex. bergsfogdar. De mycket detaljerade föreskrifterna i landskamrerens instruktion är slående. Lantränteriet, som förestods av lanträntrnästaren, sorterade under landskontoret och hade hand om in- och utbetalningar av kronans medel. I landshövdingeinstruktionen berördes räntmästarens uppgifter: han skulle månadsvis redovisa för landskamreren vad som hade influtit från uppbördsmännen och vad som hade utbetalats. Med införandet av kronomagasin i varje län år 1748 tillkomen ny befattning soms.k. proviantmästare. Denne var underställd landskontoret.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=