32 samma omfattning som kronofogdens. Han hade inte heller något anslag för skrivare. I likhet med fogden hade han boställe. Häradsskrivaren var uttryckligen förbjuden att inneha någon annan tjänst vid sidan om. Tilläggas kan att varken fogden eller häradsskrivaren var upptagna i den officiella rangordningen.'^ Länsmannen (också kallad kronolänsman) saknade egen instruktion under 1700-talet, men arbetsuppgifterna kunde föreskrivas i det konstitutorial som landshövdingen utfärdade för den enskilde länsmannen. Länsmannen, som var underställd kronofogden, hade i likhet med denne en rad olikartade göromäl. Han fick huvudsakligen skriftliga order frän fogden, men kunde också fä order direkt frän landshövdingen. I sin tur kunde han delegera arbetsuppgifter till fjärdingsmännen. Till hans viktigare uppgifter hörde att se till att lag och ordning upprätthölls, vilket han bl.a. fullgjorde genom att fungera som allmän åklagare vid tingen. Vidare skötte han indrivning och utmätning, uppsikt över gästgiverier, skjuts och väghållning. Däremot fick han inte pä egen hand befatta sig med själva uppbörden, som skulle skötas av kronofogden med assistans av häradsskrivaren. Länsmannen skulle delta vid syner av olika slag och mantalsskrivningen. Allt sedan medeltiden hade allmogen utsett länsman men vid 1600-talets början övergick utnämningsrätten till landshövdingen. Förändringen fastslogs 1675. Tillsättningen var inte reglerad och några formella krav fanns inte pä innehavarna. Avlöningsformen varierade: kontantlön pä stat (vanligen 30 dsm eller indelta hemmansräntor, vanligen till belopp kring 40 dsm; till detta kom sportler bl.a. vid privata utmätningar. Länsmännen hade boställe, men åtnjöt inga resepengar. 17 Fjärdingsmannen, som omtalas redan pä 1500-talet, hade uppgifter som liknade länsmannens. Sina order fick han frän fogden och länsmannen. Man kan förmoda att tjänsten under 1700-talet knöts allt fastare till förvaltningssystemet, bl.a. genom att antalet arbetsuppgifter inomden lokala förvaltningen ökade. Inom varje socken skulle det finnas en eller flera fjärdingsmän, beroende pä socknens storlek. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur årsvis bland socknens skatte- och kronobönder. För sitt besvär kunde de fä inkvarteringsfrihet och i vissa län en ringa kontantersättning.'"** Kronans förvaltning kunde också utnyttja lokala förtroendemän som häradets nämndemän och socknarnas sexmän för en rad olika uppgifter. Länsstyrelsens organisation framgår av figur 2: 2. Landshövdingen var en central person i den civila förvaltningen eftersom han hade en övergripande kontroll över hela länet. Grunden för hans uppgifter och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=