31 sitt kontor. Fogdetjänare - som anställdes direkt av fogden - kunde i varierande antal (vanligen tre) vara upptagna på landsstaten (med 15 daler silvermynt), men kronofogden fick själv stå för huvuddelen av deras avlöning. Om fogden p.g.a. sjukdom eller suspendering inte fanns på plats kunde kammarkollegiet förordna en interimsfogde. Fogden fick själv avlöna sin vikarie.^ Kronofogdarna hade 300 dsm om året i lön och 60 dsm i resepengar. Ersättningen var indelt och därmed till stora delar inflationsskyddad. Bönderna skulle leverera skattepersedlar och utföra vissa tjänster direkt till kronofogdarna. Sedan 1672 var fogden skyldig att bo inom sitt fögderi. I flertalet län i Götaland och Svealand hade fogdarna boställen, dvs. anslagna kronohemman där de kunde bo och vars avkastning var en löneförmån.^ Fogdarna hade rätt att uppta vissa avgifter i samband med sin ämbetsutövning, s.k. sportler. Varken avkastningen från boställen eller sportler kan anges till något bestämt belopp. I likhet med andra uppbördsmän var fogden förbjuden att idka handel, att åtaga sig fullmäktigeuppdrag vid rättegångar och att vara förmyndare. Han fick inte heller ge bud vid kronoauktioner.” Ämbetsmännens försörjning vid sjukdom och på ålderdomen var ett stort problem. Sedan 1688 hade civila ämbetsmän rätt att behålla tjänsten livet ut, vilket ofta gick ut över tjänsteutövningen. Mot sjukintyg kunde fogdarna få tillstånd att hålla en expeditwnsfogde, som försågs med konstitutorial. Denne skötte vanligen de göromål som låg utanför uppbörden, och det ekonomiska ansvaret för uppbörden kvarstod hos fogden.Ett annat sätt för tjänsteinnehavaren att lösa pensionsfrågan var att ingå ackord med en tänkt efterträdare, som vanligen redan vikarierade på tjänsten. Denne ’köpte’ tjänsten av företrädaren. Det är svårt att komma åt hur ackordet påverkade utnämningarna. Trots upprepade förbud tycks ackord ha förekommit under hela 1700-talet.'' Från 1770 kunde ämbetsmännen beviljas pension med full lön vid 70 års ålder efter lång och välmeriterad tjänst. Efterträdaren fick då tjäna utan lön på stat under företrädarens återstående livstid. Ankan och efterlämnade barn hade rätt till ett halvt nådår. Nämnda bestämmelser gällde inte länsmännen.'■* Häradsskrivaren var den befattningshavare som fogden hade närmast kontakt med.'"’ Han var inte en underlydande eftersom han utövade en viss kontroll över fogden. Uppgifterna räknas upp i 1689 års instruktion, landshövdingeinstruktionen 1734 och i uppbördsordningarna. Den viktigaste uppgiften var att sätta upp de längder som fogden behövde för uppbörden och att sammanställa räkenskaperna. Häradsskrivaren fick vikariera för kronofogden. Ambetseden ålade honom att hålla ett noga öga på fogden och rapportera till landshövdingen omhan kunde iaktta missförhållanden. Häradsskrivaren tillsattes av kammarkollegiet efter förslag från landshövdingen. Det fanns inga formella kompetenskrav på tjänsten. Lönen var på 150 dsm med 40 dsm i resepengar. Visserligen hade häradsskrivaren sportelinkomster, men eftersom han inte hade så nära kontakt med allmogen, kan de inte ha varit av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=