23 landshövding fråndömdes sina poster. Källmaterialet kring inspektionsresorna har bedömts som så väsentligt att det också i denna avhandling har fått bli grundval för en empirisk undersökning i kapitel 7.3. På en generell nivå har förv^altningens problem med restantier och fogdarnas balanser behandlats av Åmark. Balansproblemen var så omfattande att särskilda länskommissioner tillsattes år 1725 och 1758. Resultaten blev magra och nya balanser i landsböckerna tillkom. Efter Gustav III:s statskupp tillsattes en sårskild kommission för att undersöka den stora statsskulden, som bl.a. sades bero på omfattande restantier. I Skånelandskapen finns flera exempel på hur uppbördspraxis avvek från det föreskrivna under 1600-talets andra hälft. Uppbörden sköttes löpande och fogdarna hade ofta problem med balanser och redovisning. Problemen med de eftersläpande balanserna kvarstod under 1700-talet. Astrid Hegardt har visat att restantierna kunde variera i takt med skördeutfallen under mer normala förhållanden under 1700-talet. Hon har använt sig av Uppsala universitets räkenskaper som p.g.a. sin fu^llständighet ger en unik möjlighet att följa »formellt och reellt skattetryck».^® 1.1.7. Summering Innan jag övergår till att redogöra för avhandlingens uppläggning och specificera frågeställningarna- skall de viktigaste utgångspunkterna sammanfattas. 1. Vid en undersökning av de samhälleliga motsättningarna i 1700-talets Sverige är begreppet senfeodalism fruktbart. Statsmakten hade övertagit en stor del av omfördelningen av böndernas överskott genom skattesystemet. Eftersom skatterna till största delen användes för att avlöna en merendels adlig ämbetsmannaklass var mötet mellan statsmakt och bönder en kontaktyta där klassmotsättningarna var avgörande. En undersökning av den lokala förvaltningen, vars främsta uppgift var uppbörden, är central för förståelsen av detta samhälle. 2. De weberska idealtyperna för en ståndspräglad förvaltning och en rationell byråkrati ger två teoretiska punkter på en utvecklingslinje mot alltmer ’moderna’ stater. Begreppen är specifikt avpassade för studiet av förvaltningsapparater i det tidigmoderna Europa. Det centrala kriteriet är i vilken utsträckning formrationaliteten - dvs. att förvaltningen utövas efter ett generellt regelverk mer inriktat på formän mål — har slagit igenom. Redan på förhand står det klart att vi inte kommer att hitta någon fullt utvecklad rationell byråkrati under den ’förbyråkratiska’ tiden. Skalan får istället användas för en positionsbestämning av byråkratiseringen. Frågan om vilka institutionella hinder som fanns för byråkratiseringen måste också ställas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=