18 mark (med närmast ostelbiska villkor) och på Island, hade å andra sidan mycket begränsade möjligheter att påverka sin situation och de var utestängda från den politiska processen. Deras villkor påminner omde svenska frälseböndernas. Dessa saknade ju politiska kanaler och hade genom sin beroendeställning till adliga jordägare svårt att agera kollektivt, även om det faktiskt finns sådana exempel. Böndernas agerande tog sig en rad olika uttryck: rent olagliga metoder (uteblivanden, lönnbränning etc.), suppliker (i Sverige vanligen för rent individuella frågor), uppvaktningar hos landshövding eller amtmän, eller i Stockholm respektive Köpenhamn, samt i Sverige inte minst riksdagsbesvär. Bäcks forskningar visar hur frihetstidens bönder förstått att agera på olika nivåer, ömsom med framgång, ömsommed bakslag. Inte minst i riksdagen hade bondeståndet framgångar genom att koncentrera sig på sina hjärtefrågor och söka stöd i övriga stånd. Trots likheterna mellan norska och svenska bönders möjligheter till inflytande p.g.a. socio-ekonomiska förhållanden, fanns det stora skillnader. I Sverige var riksdagen den politiska arenan för bönderna par préferénce; det var fråga om en fast organisation med långa traditioner. Under frihetstiden kom lokalsamhället att dras in i den politiska processen minst vart tredje år enligt en formaliserad arbetsordning. Bönderna hade egna representanter som uppehöll sig i Stockholm under långa tider. Allt detta bidrog till att ge de svenska bönderna bättre möjligheter till politiskt inflytande än deras norska bröder. Bäck har t.ex. visat hur bondeståndet fick igenom uppmjukningar i 1734 års skogsordning, periodvis nådde framgångar i brännvinsbränningsfrågan, och att ståndet även påverkade utformningen av storskifteslagstiftningen.^“ Beslutsprocessen i den svenska riksdagen var förvisso ibland omständlig, långsam och periodvis resultatlös; men den involverade större grupper i samhållet än den oldenburgska som i vissa stycken kanske kan karaktäriseras som snabb och ’effektiv’, men å andra sidan ryckig. De danska och isländska bönderna var i praktiken helt utestängda från inflytande i den formaliserade beslutsprocessen och hade även i övrigt mycket svårt att göra sig hörda. Redan det faktum att den svenska riksdagen hade en så dominerande position och att bönderna utgjorde ett eget riksdagsstånd, gör att Sverige kraftigt avviker från den allmäneuropeiska bilden. Det är också bekant att riksdagens och de ofrälse ståndens position blev allt starkare under frihetstidens lopp. Det förefaller klart att bondeståndet hade mognat politiskt, och i slutet av frihetstiden (samt i samband med Dalupproret som satte skräck i centralmakten) kunde uppträda med större självsäkerhet. Vad gäller svensk forskning utanför pro)ektet »Centralmakt och lokalsamhälle» måste man konstatera att forskningsläget är disparat. Undersökningarna är spridda såväl tematiskt som kronologiskt och sällan närmare relaterade till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=