Noter till s. 134-137 322 Dessa möten höll kronofogden hemma hos fadern bergsmannen Jacob Berg i Falun. Koppb LKA D 111 a: 52, JB t Ika 22/4 1735. Ang. 1770-talet se nedan. Se även angivna volymer i gruvrätten 1 kap. 6.5.1. Förbrukningen av ved sjönk under 1700-talet i takt med att krutsprängningen blev vanligare. Lindroth, Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget, 1, 522 f. Hiilphers uppgift godtas av Beckman, 27 f., liksomav Rosander, Allmogens kolleveranser. 1J. Fontin juniors bouppteckning 1747 upptogs en skuld för gruvhjälpsförhöjningen till Bergslagens konststatsinspektor F. Munktell med 1.687 dkmspecificerade i penningar. Detta tyder på att gruvhjälpen vid denna tid löstes i pengar. Uokasuistik nr 22. Nedan har allmänna uppgifter hämtats från Rosander utan att hänvisningar har givits i varje enskilt fall. Det grova timret är specificerat till »vasar» och »vändstockar», Koppb Ib 1739, 2142 f. »Placat angående priset . . . säljekåhlen» 8/12 1721, Modée I, 306 f. Ffuvudelen av kolen avräknades i Sät fgd med 24 ösm, vilket framgår av räkenskaperna, medan de gamla kronovärderingarna i medeltal uppgick till ca 13 ösm. Formellt sett betraktades dessa kolskatter som räntor som »blifwit uti kål förwandlad» och de avräknades efter det totala belopp som var uppfört. RAAB 12/12 1734 § 54, Modée II, 1176 f. Att Bergslagen betalade bönderna efter kronovärderingen (eller annorlunda uttryckt den totalsumma som uppfördes i räkenskaperna) och inte lämnat någon ersättning efter markegångsta.xan framgår i specialräkningarna och av Flulphers, 85. Indelningshavarna var sålunda inte anslagna ett visst belopp som skulle avräknas mot kolleveranser. StfP 72, 860, 922. Uppbördsböcker som direkt skulle kunna utvisa närvaron finns inte bevarade. Ett indirekt sätt att komma åt problemet vore att undersöka kronofogdarnas inbetalningar av skatterna till lantränteriet, men metoden är arbetskrävande och behäftad med en viss osäkerhet huruvida kronofogdarna har betalt in medlen i anslutning till stämmorna eller inte. Angreppssättet har dock prövats i kap. 6, då det misstänktes kunna ge större utslag under de oroliga tider somdär undersöks. Enkätssvar (se not 19). Restlängder VäN 1765-69 (Ör LKA D II i alfa: 29, nr 95, 1770) upptar Skyllberg, St. Lassåna och Aspa bruk. Längden, som var upprättad 1/5 1770, upptog stora belopp för 1768 varav bruksfolk med säkerhet stod för minst 39 % av restantierna. Dessa rester kan vara ett tecken på att brukspatronerna valde att erlägga uppbörden vid Hindersmäss och Fastinget i Kristinehamn vilket framkommer i kap. 7.3.3. *’*’ Räkenskapsdeputationens prot. o handlingar vid 1771-72 års riksdag, R.3621, fol. 1279-83. Skuldmålen var vanliga i gruvrätten, se t.ex. STORA, Gruvrätten vol. 85 (Gruvrättens protokoll), fol. 127-30. Ibid., avskrift av Perssons riksdagsbesvär, fol. 226 f. Tiondebodar nämns i Gagnef och St. Tuna men fanns troligen också i Säter. De tiondestämmor som omtalas i Västernärke kan knappast ha varit uppbördsmöten utan snarare sammankomster för anvisningar om leveranser. Ör LKA D II i alfa: 50, 1770, nr 205; Koppb LKOA I: 3 Ih t. samtl. kf 3 9 1746. Ör LKO D 11:2 10/12 1734. Förklaringen till att transporterna var utsträckta till Värmland var att Nysunds kyrka låg i Östersysslet och endast en del av socknen i VäN. Dalarna och Västmanland var förenade åren 1719-31, 1735-47 och 1759-62. Lewenhaupt, 101. 1731 års RAAB, Modée II, 873, stadgade att säden skulle levereras till tiondeboden (vilken synonymt benämnes kvrkohärberget. BdP II, 584-87; RAAB 18 1727, Modée 1, 684; Rydin, 166. KMts br. t. kk 28/11 1769 omtal,ts i Koppb LKOA I: 12, 19/2 1770, s. 21. KF Sät vol. 49, 13/10, nr 76, 7/12 1769, nr 98. "■' KF Sät vol. 49; Koppb LKA Dl: 21 (K. brev), 22/3 1771. § 2, Modée IV, 2499-2502. Krus omnämns i SHR, renov. domb St. Tuna vol. 194, fol. 80, som Swante Ferdinand. Huruvida den odaterade skrivelsen också använts vid ansökningen hos landshövdingen framgår inte. Koppb LKA D III b: 43, 26/4 1771.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=