295 de lokala ämbetsmännen har framkommit i avhandlingen. Det är dessutom välbekant att många landshövdingar misskötte sina ämbeten och kanske hellre ägnade sig åt riksdagspolitiken. Flera av dessa punkter behöver undersökas närmare, men jag vill ändå ge mig in på att spekulativt tolka förändringarna i samband med statskuppen 1772. Jag har konstaterat att det fanns en rad förhållanden som kan ha underlättat statskuppen. Insatt i ett teoretiskt perspektiv kan man kanske tala om ett ständervälde som misslyckas inom ramen för ett senfeodalt samhälle och därmed skapade en grogrund för återgång till ett mer absolutistiskt styre. Riksdagsväldet hade successivt gett ökad plats för nya borgerliga grupper och för bondeståndet, vilket blev tydligt i de ökade ståndsmotsättningarna. Ständerregimen tycks under frihetstidens allra sista år ha fört en skattebetalarvänlig politik. Men de institutionella ramarna (i fråga om statsmakten, övrigt lämnar jag här utanför) var i stor utsträckning fortfarande de samma somfemtio år tidigare, med bl.a.: 1) statsutgifter som till största delen användes till att avlöna militära ämbetsmän 2) stora rustningskostnader (med deltagande i två misslyckade revanschkrig) 3) huvuddelen av resterande statsutgifter åtgående till att avlöna de civila ämbetsmännen. Allt detta krävde ett väl fungerande uppbördssystem för att det senfeodala systemet skulle kunna upprätthållas. De framgångar somborgare och bönder nådde hotade systemet i dess grundvalar. Ett ständervälde som tillät lättnader för stora grupper av skattebetalare hade svårt att verka mom en senfeodal ram. Sådana föränciringar skulle ha krävt en omläggning av skattesystemet, vilket tiden på intet vis var mogen för. Detta hot uppfattades av de maktägande (adel, högre borgerskap) och deras allierade (ofrälse civila och militära ämbetsmän), varför de var beredda att inskränka på den politiska friheten för att säkra sin socio-ekonomiska ställning. Grundstrukturen i skattesystemet med dess omfördelning av samhällets överskott kom att bestå under lång tid. Samtidigt innebar Gustav III:s tid större autonomi för statsmakten. Den auktoritära regimen kunde genomföra flera inrikespolitiska reformer (bl.a. en avreglering av spannmålshandeln, bondeståndets ’privilegier’ genom förenings- och säkerhetsakten 1789) som på längre sikt öppnade för en kapitalistisk utveckling.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=