294 Idealtyperna - i sin tillspetsade form- är i viss mån fast i ett förvaltningsinternt perspektiv. Här finns två vägar att gå: den ena över en nogrannare weberläsning, men då misstänker jag att idealtypernas klarhet skulle gå förlorad; Den andra vägen - somjag beträdde - innebar att den weberska infallsvinkeln kombineras med ett historie-materialistiskt konfliktperspektiv. Denna teoretiska kombination har visat sig fungera och en rad nya insikter har nåtts om den lokala förvaltningen och om interaktionen mellan bönder och statsmakt under 1700-talet. Skulle man gå vidare i teoretiskt avseende tror jag att dessa båda teorier närmare skulle behöva knytas till varandra och till teorier om politisk kultur. Därmed kanske man skulle nå ännu längre i förklaringskraft. Avslutningsvis vill jag peka på några möjliga konsekvenser som mina resultat har för andra problemområden. Det är uppenbart att kommande skatteforsknmg måste gå ned på lokal nivå dels för att bemästra problem med källmaterialet, dels för att få fram skiftande lokal praxis och spelet mellan bönder och lokala ämbetsmän. Målrationalitetens dominans samt de starka inslagen av förhandling och partikularism som framkommit i min avhandling borde testas mot senare tidsperioder - kanske 1809-1815 och mitten av 1800-talet. Det vore också intressant att tidfästa genombrottet för enhetsstaten även på den lokala nivån, vilket måste ha kommit någon gång under 1800-talet. Kanske skulle det här vara fruktbart att skriva ett landskaps politiska historia. Dalarna framstår som ett tacksamt objekt. Partikularismen var ett uttryck för skiftande politiska kulturer och har en ideologisk sida som jag menar är försummad i forskningen. Böndernas och det politiska bondeståndets syn på statsmakten och skattebetalningen är idag outforskad. Varför svärmade bondeståndet så länge för det karolinska enväldet? Varför var samma bondestånd år 1771 berett att inom det politiska systemet slåss för egna ståndsprivilegier? Det finns ett samband mellan starkare politiska positioner för bonde- och borgarstånden i slutet av frihetstiden och vissa förändringar i regelverket. Sockenstämmans indragande i kontrollen av restlängderna och avskaffandet av böterna för frånvaro från uppbördsmötena har jag tolkat som en framgång för bondeståndet. Den ökade kontrollen över fogdarna vid utmätningar för privata skulder var en framgång för borgarna. Dessa påståenden måste byggas under bättre genom empiriska undersökningar av riksdagsmaterial. Under frihetstidens sista år är det väl belagt att uppbördspraxis varit mild, och sett ur ett längre tidsperspektiv är det uppenbart att en viktig förändring hade ägt rum. Dessa förändringar i regelverket och tillståndet i uppbörden - som åren omkring 1770 var allvarligt försämrat - bidrog till att statsfinanserna försämrades kraftigt under åren före Gustav III:s statskupp. Ständerregimen visade oförmåga att hantera nödsituationen. Att dessa förhållanden väckte missnöje bland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=