292 ståndstillhörighet och lokala status. I samband med justitiekanslerernas resor riktade bönderna kritik mot kronofogdar, medan landshövdingarna ganska ofta kritiserade länsmännen (somofta var bondelänsmän). Det verkar som om landshövdingarna inte tvekade att avskeda länsmän. En aspekt av den rationella byråkratin är kravet på att ämbetet skall vara en heltidssyssla. Detta är svårt att komma åt, och man får stanna vid kvalificerade gissningar. I stor utsträckning tror jag att häradsskrivaren passar in på kriteriet, utan att detta innebar att han inte hade någon tid över för egna affärer. Hans arbetsuppgifter bestod i huvudsak av upprättandet av längder och räkningar vilket krävde en mycket stor skrivinsats och noggranna kontroller. Till skillnad mot fogden kunde han inte delegera arbetsuppgifter. Han hade inte heller några anslagna medel för skrivare och inkomsterna i ämbetet gav sämre möjligheter att avlöna medhjälpare. Fogden hade friare händer: arbete kunde delegeras till länsmän och fogdetjänare. Ibland hade han hjälp av en expeditionsfogde. Skulle regelverket ha följts till punkt och pricka hade det antagligen inneburit att sysslan väl hade fvllt ut en heltid, men i praktiken förhöll det sig inte på det viset. Det finns flera belägg för att fogdarna ägnade, sig åt handel med spannmål, utlåning och vi vet att de ägde stora lantgårdar vars drift de övervakade. Länsmännen har varit svårare att komma åt, men man torde nog kunna påstå att för dem i Säter och Västernärke var ämbetet en syssla vid sidan ombruket av den egna gården. Det faktiska utfallet av undersökningarna hamnar någonstans mellan Webers ståndspräglade förvaltning och hans rationella byråkrati. I vissa avseenden liknade förvaltningen den ena polen, i andra avseenden den andra. Sammantaget framstår dock den svenska lokala förvaltningen som mer byråkratisk än den i jämförbara länder. Därutöver har den systematiska jämförelsen med de olika kriterierna belagt att det skedde en långsam byråkratisering under 1700-talet. Vilken räckvidd har de slutsatser som här förts fram? Vilka aspekter har jag eventuellt inte kommit åt somhade varit av värde för att få svar på mina frågor? Var bör nya undersökningar sättas in för att på effektivaste sätt testa resultaten? Undersökningarna av rekryteringen bygger dels på de två utvalda fögderierna, men främst på ett stort urval tillsättningar från hela landet. Dessa undersökningar har utsträckts över hela perioden 1719-1809 för att fånga upp långsiktiga trender. Reglerna för utnämningsförfarandet har också kartlagts. Resultaten torde vara säkerställda. Vid studiet av ämbetsmännen som social grupp var det nödvändigt att bara arbeta med de båda undersökningsområdena och antalet personer blev därmed begränsat. Med tanke på resultat från tidigare forskning tror jag ändå att slutsatserna står sig, men här skulle krävas liknande studier från andra områden för att kunna dra generella slutsatser för hela landet. Påståendena om länsmännen är svagt underbyggda och man kan hoppas att det här kommer ny forskning som kan ringa in denna viktiga grupp.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=