291 gare, att det utsträcktes nedåt till länsmän, samt att det kom att omfatta fler typer av handlingar. I detta avseende kan man tala om en byråkratisering. Var arkiven en grund för ämbetsverksamheten? Det har framkommit att länsstyrelserna var uppmärksamma på detta. Detta framgår av arkivinventeringar och vissa regler. Det finns dock flera indikationer på att det i praktiken fungerade ganska dåligt. Få lokala arkiv har bevarats, och de som finns uppvisar stora luckor. I samband med kammarrevisionens granskningar av råkenskaperna framkomatt fogdarna ofta inte kunde plocka framäldre författningar i sina fogdekontor. Det kunde gälla både generella (t.ex. 1739 års uppbördsordning) och lokala. Detta kan ha berott på att föregångarna inte hade lämnat några arkiv efter sig, att dessa uppvisade luckor eller att de i praktiken var otillgängliga i avsaknad av diarier eller andra ordningsprinciper. Undersökningarna har visat att fogdarna ofta råkade ut för balanser. Samtiden var medveten om att detta var en viktig orsak till uppbördsproblemen. Balanserna framkom ofta först vid ombyte på fogdeposterna, vilket både illustrerar problemen med gamla orkeslösa fogdar och de överordnade myndigheternas svaga kontroll över fögderiförvaltningen. Detta betydde att fogden i praktiken fick ganska fria händer i hanteringen av kronans medel och att en sammanblandning med privatekonomin möjliggjordes. En viktig orsak till balanserna var naturaskatterna som var svåra att kontrollera samt den påtvingade decentraliseringen av medelshanteringen p.g.a. de outvecklade kommumkationerna. En väsentlig aspekt av den ståndspräglade förvaltningen är frånvaron av en fastslagen disciplin. Denna ersätts av tradition, privilegier, feodala trohetsband och ståndsära. Genomkriteriet omämbetsutövning efter ett generellt regelverk betraktade jag disciplinen som underförstådd i idealtypen om den rationella byråkratin. På denna punkt är resultatet entydigt: trots en reglering i författningarna var kontrollen av de lokala ämbetsmännen i praktiken godtycklig och beroende av de enskdda landshövdingarna. Detta öppnade för ämbetsmissbruk somgick ut över både allmogen och kronan. Undersökningsresultaten pekar på att de fogdar som kronan ertappade med balanser ofta fick en mild behandling. En viss reservation skall här göras för räckvidden av resultaten eftersom det är ganska få fall. Det förekomatt fogdar var suspenderade en tid från sina tjänster och sedan fick återkomma trots att balanserna inte var utredda. Det finns också tecken på att suspenderingar inte var något hinder för befordran till mer lukrativa fogdet)änster. Mycket talar för att den huvudsakliga orsaken var att kronan var beroende av sina fogdar. Även om antalet sökande till tjänsterna ökade under den gustavianska tiden var antalet presumtiva fogdar, som uppfyllde kronans krav, inte stort. Kronans medvetenhet om att fogdeyrket innebar ett ekonomiskt risktagande i samband med utgifter i tjänsten kan ha bidragit till den milda behandlingen. Ytterligare en orsak kan ha varit en tendens att behandla fogdarna med hänsyn till deras
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=