290 typering som Weber talar om. I denna skapades en stel struktur som framstår somstabil, men bara var ett uttryck för enskilda ämbetsinnehavares tillägnande av förvaltningsinstrument och motstånd mot förändringar uppifrån. Förvaltnings- och uppbördspraxis låg i hög utsträckning nära de tre första punkterna i den rationella byråkratin. Mellan fogde och häradsskrivare var kompetensområdet sakligt avgränsat och stabilt. Även uppåt, gentemot länsstyrelsen, var dessa ämbetsmäns uppgifter tydligt avgränsade. Den kontroll som författningarna föreskrev dem emellan tycks åtminstone bitvis ha iakttagits. Däremot flöt gränserna för fogdens och länsmannens uppgifter i varandra, vilket delvis hängde samman med att den senare saknade egen instruktion. Den kom först 1855. Om landshövdingen hade dålig kontroll över fogden fick denne fria händer att utnyttja länsmännen för sysslor som inte var avsedda att delegeras. Det har framkommit att länsmän skötte uppbörd pä egen hand och att t.o.m. fogdens privat anställda fogdet)änare fick handha uppbörd. Dessa förhållanden tangerar det kriterium i den ständspräglade förvaltningen som anger att uppdelningen i sakområden bestämdes av ämbetsinnehavarnas konkurrens ommyndighet och intäkter. Här var det snarast de dåliga kommunikationerna som gjorde att vissa fogdar försökte överföra egna arbetsuppgifter till länsmännen. I de fall där man kan se att fogden själv lade beslag pä exekutioner, både privata och för kronomedel, verkar detta ha skett för att de var lukrativa. Ämbetshierarkin var väl utvecklad. Fogden fungerade som en spindel i det lokala förvaltningsnätet; han mottog i stort sett alla order uppifrån och fördelade demsedan till länsmännen och häradsskrivaren (som kan beskrivas som sidoställd). Rapporteringen, som dock inte alls hade samma omfattning, gick motsatt väg. Detta hängde i hög grad samman med organisationen av kronoposten, där fogden hade ansvaret för distributionen av order och rapporter i systemet. Det finns ytterst fä exempel pä skriftliga kontakter som tagit sig andra vägar än de föreskrivna. En grundläggande orsak till dessa förhållanden var dåtidens outvecklade kommunikationer. Skriftliga dokument och arkiv utgjorde i stor utsträckning grunden för ämbetsutövningen. Det är svårt att avgöra i vilken grad bevarade arkiv speglar den dåtidaverkligheten, men )ag tror ändå man kan konstatera föl)ande. Skriftliga dokument var en förutsättning för verksamheten för alla befattningshavare som här har undersökts - fogden, häradsskrivaren och länsmannen. Läser man däremot i kriteriet in ett krav på att dokumenten skall vara upprättade enligt det generella regelverket sä uppfylls mte kravet. Målrationahteten medförde att mänga föreskrivna räkningar och redovisningar aldrig upprättades, utmätningar skedde utan kontrollerade restlängder, etc. Denna utvidgning är dock tveksam och man bör hälla fast vid den formella sidan av problemet. Vilken kontroll hade ämbetsmännen över de aktuella handlingarna? Hos vissa landshövdingar fanns en vilja att fä fogdarna att hälla ordning pä sina ämbetshandlingar bl.a. genom diarier. Man kan konstatera att bruket av diarier successivt blev vanli-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=