289 centrala förvaltningen och tidvis från landshövdingarna- har flera förklaringar. De politiska maktförhållandena under frihetstiden tillät antagligen inte - vilket jag var inne på ovan — en strikt tillämpning av uppbördsreglerna. Ytterligare tre förklaringar kan vara aktuella. För det första var regelverket bitvis ganska outvecklat och svårt att iaktta. Den andra förklaringen tar fasta på kombinationen av skiftande lokala yttre betingelser i fråga om näringsstruktur, geografiskt läge, etc och bristande anpassning av reglerna. Denna förklaring är i första hand tillämplig på Dalarna. De ’industriella’ näringarnas stora betydelse och skattesystemets koppling till driften av Stora Kopparberg påverkade ramarna för ämbetsmännens verksamhet och gav den en avvikande prägel. Den tredje förklaringen har jag redan diskuterat: den lokala konflikten mellan bönder och statsmakt (och grupper som hade dennas stöd). Partikularismen var ett framträdande drag som främst kan förklaras utifrån detta element. Det här var särskilt betydelsefullt i Dalarna. Allmogen hade lokalt ’förhandlat’ sig till olika villkor som ibland hade formahserats, ibland tog sig uttryck i olikartad praxis. Det behövde inte alls röra sig omregelrätta förhandlingar utan var ofta fråga om oformaliserade konflikter där en lösning gradvis kom till stånd. För samtliga moment inom uppbörden fanns det lokala variationer — även mellan socknarna. Ett intressant drag i Dalarna var att de lokala ämbetsmännen bitvis blev av med sina ordinarie uppgifter genom skattesystemets konstruktion med både huvudbondesystem och lokala avtal. Detta partikularistiska drag strider mot idealtypen för den rationella byråkratin. Det är här svårt att direkt relatera till den ståndspräglade förvaltningen, men den punkt som är relevant är ämbetsmännens förfogande över förvaltningsinstrumenten som möjliggjorde en stor självständighet. Dock är den bara indirekt tillämplig, eftersom det partikularistiska inslaget bl.a. var ett resultat av lokala klasskonflikter. Den slutsats man istället kan dra med webersk terminologi var att för- \- a11 ni nge n varförby råkratisk. Men det fanns en annan sida av det partikularistiska inslaget som direkt kan relateras till ämbetsmännens självständiga förfogande över förvaltningsinstrumenten. 1 Närke och, vilket framkom vid justitiekanslerernas resor, 1 flera andra län i Svealand och Götaland, gav de lokala styrkeförhållandena de lokala ämbetsmännen stort spelutrymme. Allmogen hade på många håll - troligen främst av socio-ekonomiska skäl, t.ex. ett starkt inslag av frälsejord och en hög andel adel och andra ståndspersoner - en svag ställning och hade svårt att bjuda motstånd mot sina fogdar om dessa stod under otillräcklig uppsikt av landshövdingarna. Bristande debitering och frånvaron av kvittensböcker var till direkt nackdel för allmogens rättssäkerhet. Samtidigt bör det understrykas att en svag kontroll uppifrån, t.ex. i fråga om restantieindrivningen, också kunde vara till fördel för allmogen om fogden inte valde att dra nytta av sina möjligheter. Ämbetsmännens självständighet gick aldrig så långt som till den stereo-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=