288 sökningarna har framkommit att sådana förekom ännu under slutet av 1700talet och hela tiden tolererades i det tysta av myndigheterna. Detta stämmer med tidigare forskning sompåvisat ackord under 1800-talet. Att tjänsterna betraktades som den enskildes egenciom framgår också av att tjänstebyten och konservering av fogdehushållen genom efterträdarens giftermål med fogdeänkan eller en fogdedotter förekom. Ett annat uttryck för att innehavarens ställning var trygg var fullmakterna på tjänsterna som gjorde att ämbetsmännen bara kunde avsättas efter regelrätt dom. Ackord och konservering var betydelsefulla hinder för en byräkratisering. Bristen på ett fungerande pensionssystem, med åtföljande bruk av vikarier och fogdetjänare, orsakade även balansproblem för fogdarna och försämrade länsstyrelsernas kontroll över fögderiförvaltningen. Länsmansposten var en befattning på en helt annan nivå än fogdar och häradsskrivare. Rekryteringen skiftade mellan olika landsdelar. Länsmännens ekonomiska standard tycks ha varit högre än vanliga bönders, men avsevärt lägre än för fogdar och häradsskrivare. Wirilander har funnit att länsmännen i Finland bör klassificeras som ståndspersoner, men mina resultat ger inga ent\ diga belägg för detta. Här fordras ytterligare forskning. Som redan framhållits var regelverket mycket omfattande både i bredd och d)up. Sådana saker som redovisning och revision reglerades med bl.a. föreskrivna leveransdatumoch bötesbelopp omtiderna inte hölls. Gruntferna hade lagts under karolinsk tid, men uppbördsområdet fick flera nva bestämmelser under undersökningsperioden, bl.a. en ny uppbördsordning år 1739. Kronans ambition var en styrning utifrån generella skriftliga regler. I detta avseende hade byråkratiseringen i ett internationellt perspektiv gått långt i Sverige. Rationaliteten i systemet skall dock inte överbetonas: gamla bestämmelser upphävdes inte formellt trots att nya tillkom (detta kom först på 1800-talet); olika regler överlappade delvis varandra; trots mängden av författningar var vissa områden otillräckligt reglerade och det saknacies en systematik i bestämmelserna. Till detta kommer att många områden i landet omfattades av särbestämmelser - så var fallet i Dalarna. Det viktigaste resultatet angående förvaltningspraxis och uppbörden är att målratioficilitet dominerade över jorrnratiofiahtet. Därmed faller det centrala kriteriet i den rationella byråkratin, nämligen att ämbetsutövningen skedde på grundval av generella regler. Mitt resultat hamnar annorlunda än Westerhults. Han menar att uppbörden under 1800-talet i hög utsträckning följde regelverket. Målrationahtetens dommans betydde inte - och detta måste understrvkas - att förvaltningen och uppbörden fungerade dåligt. Tvärtomvar målrationaliteten kanske ett villkor för att upprätthålla systemet och bitvis det som förklarar att uppbörden fungerade så bra. Att formrationaliteten inte gick att upprätthålla — trots ambitionen fran den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=