287 sina befattningar svinga sig upp i det nedre skiktet inom den lokala jordägarclitcn. Man kan sålunda konstatera att kronan gav dem en privilegierad ställning somersättning för deras arbete. Pnvilegieringen var villkorlig och innebar i sig en hållhake pä befattningshavarna. Det faktum att ämbetsmännen under 1700-talet placerade pengar i gärdar, kvarnar, sågar och ägnacfe sig ät spannmälshandel och utlåning gör att man inom denna grupp borde söka en del av 1800-talets entreprenörer pä landsbygden. De lokala ämbetsmännen fick genom avlöningsformerna privata egenintressen av att upprätthålla indelningsverket. I och med att indelningen huvudsakligen var kopplad till den agrara näringen skapades grogrund för ett sektorsintresse hos ämbetsmännen som kan ha fört dem i konflikt med stads- och bergsnäringarna. Å andra sidan får man inte glömma bort att ämbetsmännens tillgängliga investeringsmedel även kunde placeras utanför jordbruket. Problematiken borde undersökas närmare. Här förelåg antagligen ett hinder för förändring av lönesystemet - och därmed för en byräkratisering - samt av skattesystemet, och indirekt kanske också för den ekonomiska utvecklingen. Befattningarna som kronofogde och häradsskrivare berättigade inte till adlande och adelsmän var inte attraheraele av dessa poster. Förklaringen till att de lokala ämbetsmännen i Sverige inte omfattades av adelsvärdigheten tror jag man dels skall söka i att adelsståndet var fåtaligt, dels i tjänsternas låga attraktionsgrad för adeln. De lokala ämbetsmännen tycks under 1700-talet aldrig ha uppnått en sådan rikedom att de lämnatfe stora materiella arv efter sig. Det väsentligaste var det sociala arvet - tillhörigheten till ett väl avgränsat skikt bland de ofrälse ståndspersonerna gav anspråk på en viss behandling. Sönerna lärde känna förvaltningens handgrepp från unga år och det blev naturligt för båcie dem och för kronan att de fortsatte i fädernas spår. Kronans utruminmgspolitik byråkratiscradcs. Rent allmänt var tillsättningarna dåligt reglerade. Under den tidigare delen av frihetstiden upptog nära hälften av landshövdingarnas förslag på kronofogdar, som ingavs till kammarkollegiet, endast en person. Andelen minskade avsevärt och under gustaviansk tid kom en del bestämmelser som reglerade tillsättningarna. Denna utveckling talar för att karolinsk tid dominerades av ett äldre utnämningsmönster utan något egentligt ansökningsförfarande. Med stor sannolikhet var förekomsten av ackord - köp av tjänsten från föregångaren - utbredd före 1719. Detta ålderefomhga drag fanns kvar under hela 1700-talet trots att ackorden officiellt var förbjudna. Förklaringen får man söka i avsaknaden av ett pensionssystem. Ackorden gav en möjlighet för ämbetsmannen att säkra sin ålderdom. Det är svårt att komma åt i vilken utsträckning ackorden påverkade utnämningarna. Men systemet visar att tjänsterna i hög grad uppfattades som en källa till inkomst och status och inte primärt som ett åliggande från kronan. Förekomsten av ackord är svår att belägga, men i under-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=