286 I praktiken ktcävdes dock yrkeserfarenhet och geografisk närhet till tjänsten. Därmed fanns några säkra karriärvägar till fogdeposterna. Efter skolgång och några år som skrivare inom den lokala förvaltningen gick dessa över häradsskrivaretjänster, vikariat eller biträdande fogdetjänster. Allt detta skedde inom hemlänet eftersom landshövdingarnas personliga kännedom om de sökande var viktig. Visserligen fanns ett inflöde från länsstyrelserna, övriga för\’altningar och kammarkollegiet men internrekryteringen dominerade. Under frihetstiden var andelen universitetsutbildade låg, men steg markant under gustaviansk tid. Kronan premierade mte akademisk utbildning vid utnämningarna. I och med att man var tvungen att börja i unga år och följa en utstakad bana betvdde vrkesvalet något av ett livskall. Kravet på praktisk yrkeserfarenhet och lokal anknvtning var en effekt av förvaltningspraxis partikularistiska drag. Kronan föredrog personer somhade konkret kännedomom )ust det aktuella fögderiet. I idealtypen om rationell byråkrati finns ett element med krav på teoretisk utbildning samt fasta karriärvägar genom ämbetshierarkin. Om detta tolkas strikt avviker det mönster somframkommit. Men kravet på praktisk vrkeserfarenhet hade samma syfte som den teoretiska utbildningen: att lära ut det generella regelsystemet samt därutöver den praktiska handläggningen. Detta innebar en kvalitativ skillnad mot den rekrytering från aciliga lokala jordägare som dominerade i Europa. Den lokala förvaltningen i Sverige hade sålunda tagit ett viktigt steg mot en rationell byråkrati under 1700-talet. Dock måste man konstatera att internrekryteringen utgjorde ett hinder för byråkratiseringen, i så måtto att den försvårade rekryteringen av personer med universitetsutbildning. Den starka tonvikten vid den praktiska yrkeserfarenheten försenade antagligen framväxten av en adekvat universitetsutbildning inom området. Därmed kan inlärningen av det generella regelverket ha drabbats. Som framkommit var nämligen förvaltningspraxis starkt skiftande mellan olika län och fögderier; även regelverket var i viss mån lokalt anpassat. Detta måste ha återspeglats i ämbetsmännens inlärning. Jag har konstaterat att de lokala ämbetsmännen somyrkesgrupp var tämligen sluten. Detta gällde också socialt. De flesta härstammade från det lilla skikt som fanns på landsbygden av ämbetsmän, andra från städernas förvaltningar eller borgargrupper. Släktförbindelserna blev därigenom mycket täta mellan ämbetsmännen på denna nivå. Ämbetsmännen var inte oavhängiga personer från högre stånd och passar därmed inte m på detta kriteriumi den ståndspräglade förvaltningen. Det faktumatt tjänsterna i hög utsträckning var sluttjänster g)orde tillsammans med kravet på lång praktisk vrkeserfarenhet att befattningarna blev ointressanta för de högre sociala skikten. Ambetsinkomsternas art gör att tjänsterna närmade sig det prebetidala, dvs. att tjänstemannen nyttjacie förmåner somegentligen tillkom den stvrande makten. Det gäller indelningen, men också sportlerna ligger långt ifrån den fasta penninglön som utmärker den rationella bvråkratin. De flesta kuncie i kraft av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=