285 undersökningsåren; viktiga uppbördsbestämmelser hade ändrats och kronans uppbördspolitik var i praxis mild. Även om handhavandet av undsättningsspannmålen bitvis var tafatt bidrog dessa ansträngningar till förändringen. I Säters fögderi kan vi ocksä konstatera att bönderna vid slutet av undersökningsperioden hade framgångar i några lokala tvistefrågor - ofta i konflikt med de egna ämbetsmännen. Resultaten stöder den forskning som betonat betydelsen av böndernas konflikter med statsmakten under feodalismen och specifikt för svensk del under den gradvisa övergängen tdl kapitalism. Mina undersökningar har visat att användandet av begreppet interaktion är fruktbart eftersomdet fångar in de olika utfallen: konflikt, tvång, kompromiss och samförstånd. Bilden av framgångsrika bönder får inte överbetonas. Vi mäste komma ihäg att de ändä i hög utsträckning kunde vara utelämnade ät de lokala ämbetsmännens godtycke. Detta är ett centralt resultat av undersökningen av justitiekanslerernas inspektionsresor. Förhållandena varierade kraftigt: dugliga landshövdingar höll efter sina fogdar medan andra gav dem fria händer. Kanske är det här man skall söka förklaringen till böndernas förkärlek för enväldet som man höll fast vid ännu 1743. Man hoppades att en starkare kung skulle kunna leda till en bättre kontroll över landshövdingarna. Sett ur ett helhetsperspektiv är det svärt att bedöma huruvida böndernas kontakter med statsmakten var av defensivt (Österberg har framfört denna uppfattning) eller offensivt slag under perioden 1720-1775. Avsaknaden av forskning om andra perioder rörande uppbördsfrägor gör det svärt att värdera denna epok i ett längre tidsperspektiv. Mina resultat pekar dock pä att bönderna inom vissa frågor var framgångsrika under perioden och att konflikterna drevs med en tyellig målsättning att åstadkomma förbättringar. Pä en central nivå kan man peka pä förbudet mot militär exekution 1719, treärsregeln för restskatter 1723, förbud mot utmätning före tomasmäss 1741, och sockenstämmans medverkan vid kontroll av restlängderna 1772. Ett flertal exempel har framkommit pä framgångar pä regional och lokal nivå. Förändringarna visar framemot 1789 och 1810. Jag övergår nu till att diskutera resultaten i förhållande till Webers tvä idealtyper ständspragladförvaltning och rationell byråkrati. Bestämningen av de lokala ämbetsmännen bäde som yrkesgrupp och som social grupp är ett viktigt problem i avhandlingen. Under hela undersökningsperioden, som i detta avseende utsträcktes till 1809, ställde kronan inte några formella kompetenskrav pä fogdar och häradsskrivare. Först 1823 infördes krav pä kameralexamen för de förstnämnda. (När )ag här talar om lokala ämbetsmän avser jag dessa båda befattningar - länsmännen behandlas för sig.) Det enda formella villkor kronan ställde pä fogdarna var borgen eller revers, dvs. en VISS ekonomisk äterförsäkran för uppbörden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=