284 jagades skräck i överheten som troligen valde att inte utmana allmogen alltför öppet (åtminstone inte till en början), å andra sidan måste böndernas rent fysiska nederlag ha visat att makten ytterst vilade på ett våldsmonopol och gjort bönderna försiktigare. Benägenheten för förhandling och kompromiss torde sälunda ha ökat hos båda parter. Bortsett från frågor som låg utanför uppbörden, fördes tvisterna mellan allmoge och krona mer sällan till domstolarna. Det är sålunda tveksamt om ett förrättsligande ägde rum inom detta fält i Sverige, till skillnad mot vad som hävdas i nyare tyska forskningsrön. De lokala konflikterna mellan krcana och allmoge i Säter utspelades ofta mellan bönder och lokala ämbetsmän — både civila och militära. Oftast rörde tvisterna indelningen av tiondespannmål, men det kunde också vara andra lokala frågor som rörde nyttjandet av materiella resurser. Genom indelningen med ’egna’ bönder stod de lokala ämbetsmännen ganska fria gentemot kronan. Sportlerna skapade också ett beroendeförhållande mellan ämbetsman och bonde. Detta är feodala drag. Fogden hade i sin ämbetsutövning en ganska självständig ställning. Detta stärkte hans position i tvisterna med lokalsamhället, men i avhandlingen har framkommit exempel på att allmogen kunde nå framgångar. I några frågor skymtar en splittring bland allmogen: de lokala ämbetsmännen kunde få stöd av böndernas egna företrädare på sockennivå. Konflikterna mellan allmoge och ämbetsmän hindrade inte att fogdarna ofta talade för bönderna under nödåren. De ställde sig försiktigt bakom deras krav på anstånd med skatterna och administrerade ansökningarna av undsättningsspannmål. Ämbetsmännens dubbla ställning, somär bekant från tidigare forskning, har tydligt framkommit också i mina undersökningar. Detta gäller inte minst landshövdingen, där det dock varierade mycket från person till person. Den sociala klyftan var stor mellan bönderna och de lokala ämbetsmännen. Fogdar och häradsskrivare räknades till ståndspersonernas skara. De kunde med sina inkomster upprätthålla en ekonomisk standard som genomsmtthgen låg högt över de vanliga böndernas. Ämbetsmannaskiktet var också tämligen slutet: släktmässigt gick inga nära förbindelser mellan bönder och ämbetsmän. Säterallmogens framgångar gentemot de lokala ämbetsmännen på 1770-talet beträffande undsättningsspannmålen bör framhållas. Dalaböndernas ’avsättning’ av ämbetsmännen från viktiga delar av hanteringen av lånen ger en klar vink om de lokala maktförhållandena. Västernärkes allmoge tycks däremot ha varit utlämnad åt smfogde. Från mitten av 1700-talet finns tecken på en maktförskjutning inomde statsbärande skikten mot ’nya’ grupper. Sett i ett längre tidsperspektiv blir detta tydligt. Under den karolinska tidens nöd- och krigsår använde sig kronan av militär exekution och skattebönders gårdar drogs i stor omfattning in till kronan. Förvisso sökte kronan samtidigt distribuera undsättningsspannmål vief nödår, men kronans linje måste ändå sägas ha varit hård. Bilden är en annan för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=