283 sökta sammanhangen.) Som vi sett har den tyska forskningen funnit ett antal »motståndsområdcn» där bönderna bar upp en politisk kultur med en stark tradition av motstånd mot överheten. Säters fögderi - och med stor sannolikhet Dalarna i stort - passar m på en sådan beskrivning. I Västernärke var den socio-ekonomiska strukturen en annan. Området hade ett stort inslag av frälsejord samt många stora säterier och järnbruk med adliga ägare. Här var re^ningströskeln bland bönderna högre: några av de få tecknen på motstånd har återfunnits från 1 743 när man övervägde att hämnas de slagna dalkarlarna. I grannfögderiet Östernärke drev bönderna samma år igenom bättre betalning vid durchmarscher. Det är signifikativt att tvisten rörde en naturaprestation. Inte heller under åren 1772-73, då fögderiet fick stora tilldelningar av undsättnmgsspannmål, finns det några tydliga tecken på att allmogen s)älv agerade för att skaffa hjälp. Istället skötte fogden ansökningar och utdelningar. Närkefogdens förhållande till bönderna gjorde det enklare för honom att sköta sitt ämbete. Men det fanns andra konsekvenser av den sociala strukturen: fogden ville inte stöta sig med adeln och vågade därför inte göra utmätningar hos deras frälsebönder. Kontrasten är total mot dalafögderiet. Här uppvisade allmogen en hel provkarta på aktionsformer. Aktiviteten var högre under nödåren men också under normala år drevs flera intressefrågor. På den lokala nivån tillgrep man olagliga metoder som t.ex. uteblivanden från dagsverken och tiondespannmålsstrejker. Den enskilda socknen lämnade själv, eller ibland tillsammans med andra, suppliker till landshövdingen. Ibland kombinerades detta med att deputationer infann sig i Falun. Fögderiets riksdagsmän var påfallande aktiva i sin hembygd mellan riksdagarna. Riksdagsbesvären utnyttjades också flitigt. Man får bilden av en politiskt medveten allmoge beredd att slåss för sin sak. Källmaterialet är sämre för 1740-talet, men en skillnad gentemot allmogens agerande under 70-talet kan ändå avläsas. Under 1740-talet verkar kommunikationen mellan bönder och statsmakt ha varit ganska låst i Dalarna; bönderna började tidigt agera i samlade former och gick på konfrontationskurs. Under den senare perioden spelade bönderna på hela aktionsregistret och före statskuppen 1772 hade riksdagen en påtagligt stor betydelse för utgången av de tvister som har undersökts. Skillnaderna kan till en del antagligen förklaras mecf skilda vttre förutsättningar: på 40-talet var regimen trängd och tvungen att försvara sin ställning under det misslyckade revanschkrig man dragit igång och dalabönderna var hårt belastade av uppsättandet av nya soldater. Under 1770talet var omständigheterna, trots nöd och dåliga statsfinanser, gynnsammare för förhandlingar. Men jag tolkar skillnaderna också som ett uttryck för bondeståndets förbättrade position i slutet av frihetstiden. Erfarenheterna från 1743 kan förklara att bönder och bondestånd ca trettio år senare agerade annorlunda. I Dalupproret hade ståndet komprometterats politiskt genom kravet på en starkare kungamakt. Effekten av upproret kan ha varit dubbel: å ena sidan in-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=