12 En centraliserad statsmakt, med en hierarkiskt uppbyggd funktionsuppdelad förvaltning, som hade trängt ned på lokal nivå, fanns redan sedan 1600-talet. Den förstärkta centraliseringen från det karolinska enväldet kom ständerna i stor utsträckning att behålla. På denna viktiga punkt passar således Sverige väl in i mönstret för de absolutistiska staterna. Skatteuppbörden sköttes helt av kronans förvaltning; ständerna hade ingen parallell uppbördsapparat vilket var vanligt på kontinenten, och inte heller frälsejordägarna skötte någon statlig uppbörd. Det är värt att framhålla att ingen skatteförpaktning förekommit efter ett misslyckat experiment i början av 1600-talet. Den dominerande delen av statsutgifterna i frihetstidens Sverige gick till krigsmakten och därmed huvudsakligen till den adliga officerskåren. Även kyrkan hade effektivt dragits in i den ökade statliga kontrollen över undersåtarna.^' Med den politiska omvälvningen 1718—20 inträffade ett viktigt brott i ideologiskt hänseende. Regeringsformen komi praktiken att garantera ständerna den högsta statsmakten (formellt sett behöll monarken denna ställning). Den teokratiska statsideologin från enväldet blev överspelad, men kom att avlösas av en ideologi med strukturella likheter. Ständerna sökte ikläda sig en odelbar makt och fann sig obetagna rätten att uppträda somdömande instans, och kom även att blanda sig i mål av rent privaträttslig karaktär. Ytterligare ett exempel som hänger nära samman med den ideologiska sidan är ständernas utvidgning av området för sin maktutövning genom den omfattande politilagstiftningen. Genom överflödsförordningarna komi allt högre grad gränserna för statsmaktens traditionella kompetensområde att överskridas. Om man därför lägger tonvikten vid en odelad statsmakt med överhöghetsanspråk istället för vid det monarkiska, finns det goda skäl att hävda att också frihetstidens statssystem hade absolutistiska drag. Betydelsen av de politiska omvälvningarna åren 1718-1723 i ett övergripande perspektiv har träffande beskrivits av Werner Buchholz, som anknyter till Oestreichs periodisering av den tidigmoderna epoken. »Reduktionen . . . och den samtidiga om- och nyorganiseringen av militär- och förvaltningsapparaten, somfick sin bekräftelse i 1696 års stat, hade slutgiltigt gjort den svenska staten till en ’militär-, ekonomi- och förvaltningsstat’. Inte heller frihetstidens ständer vred tillbaka historiens hjul mot ökade lokala friheter. Omvälvningen 1718-20 var av politisk natur, och förde knappast med sig strukturellaförändringar för stat och samhälle» (min kursivering)."*- Av ovanstående karaktäristik av 1700-talet framgår att framväxten av en stark stat i Sverige hade nästan 100 år på nacken. Sven A Nilsson kategoriserar Sverige under 1600-talet som en »militärstat». På flera punkter skilde sig dock Sverige från kontinentens stater. Statsmakten uppvisade i många avseenden en större effektivitet än i andra länder. Så organiserades redan tidigt ett tämligen välfungerande skattesystem. Reduktionen innebar en ytterligare förstärkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=