281 underbygga resonemanget skulle det behövas undersökningar av det faktiska totala skattetrycket under 1700-talet - inklusive den militära uppbörden och kommunala pålagor. Länsstyrelsernas (och därmed den centrala förvaltningens) ofta svaga grepp om de lokala ämbetsmännen torde vara en väsentlig bidragande förklaring till den mdda skattepolitiken. Den bristande kontrollen måste i detta hänseende ha varit positiv för bönderna. Förvisso hade uppbördsreglerna uppmjukats något under frihetstiden, men skulle de bestämmelser ha tillämpats, som riksdagen ytterst stod för, skulle uppbörden ha varit mycket hårdare. Kronan verkar sålunda ibland ha saknat resurser att genomdriva sin politik på lokal nivå. Å andra sidan tycks betalningsbenägenheten ha varit ganska hög bland bönderna och kronan saknade då vilja att driva en konfliktskapande tvångslinje. Undersökningarna har gett belägg för att bönder fick kredit både av sina fogdar och av köpmän. Därmed skulle samma förklaring som Sandvik funnit för Norges del under 1700-talet - böndernas tvång att hålla sig skuldfria till kronan för att få privata krediter - kunna var giltig också i Sverige. Tidigare forskning har gett indikationer i denna riktning. Beläggen är dock inte så många och tydliga att den tredje orsaken - samförståndet - kan uteslutas. Bondeståndet var delaktigt i riksdagsbesluten om bevillningar, man deltog i bevillningstaxeringarna och i Säters fögderi medverkade man genom huvudbondesystemet i fördelningen av skattebördorna. Denna delaktighet torde ha gjort att bönderna i ganska stor utsträckning uppfattade det rådande svstemet som legitimt. För att dra generella slutsatser på denna punkt krävs naturligtvis särskilda undersökningar av böndernas och bondeståndets ideologi. I detta sammanhang bör understrykas att både länsmän och nämndemän medverkade vid uppbörden och i stor utsträckning skötte utmätningarna. Länsmännen som grupp har mte undersökts, och de tendenser som framkommit är delvis motstridiga. Mina tankar här är därför snarast uppslag för forskning. l Dalarna framstår de som bondelänsmän - de var storbönder somi kraft av denna ställning hade fått sina uppdrag av kronan. Att de var en del av lokalsamhället framkom tvdligt vid Dalupproret 1743 då flera av dem ställde upp som anförare. I Västernärke framstår de i högre grad som kronans ämbetsmän. I andra delar av landet tillhörde de ett särskilt lägre ämbetsmannaskikt redan på 1720-talet. De lokala variationerna var sålunda stora. Tidigare forskning pekar på att nämndemännen hämtades från bondeeliten. Länsmännens och nämndemännens starka lokala förankring innebar dels att lokalsamhället var delaktigt i skatteuppbörden, dels ett visst inslag av tvång för demsom kan ha känt sig pressade att rätta sig efter de ledande bönderna. Jag har redan påpekat att uppbörden fungerade sämre i Säters fögderi än i Västernärke. Ovan har främst den kvantitativa aspekten uppmärksammats, men ett av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=