280 ut långt på tiden och de fungerade då som rena understöd. Kronan tog med ena handen och gav med den andra. Bilden för 1770-talet gäller i viss mån Västernärke. Här är det dock svårare att göra en bedömning utifrån böndernas perspektiv, eftersom så stor del av demvar indelta. De ständigt återkommande missväxterna somorsakades av klimatiska faktorer, mot vilka man med den dåtida agrarteknologiska utvecklingsnivån saknade skydd, ställde statsmakten inför ideliga prövningar. Innan järnvägarnas tillkomst var distributionsproblemen svårbemästrade och kostsamma. Kronan ställdes i en svår situation: samtidigt som skatteinkomsterna minskade ökade utgifterna genomspannmålsunderstöden. I forskningsläget urskildes tre möjliga orsaker till att skattesystemen kunde upprätthållas under den tidigmoderna perioden: tvång från statsmakten, samförstånd med skattebetalarna eller böndernas kreditberoende. Det bör understrykas att kontrollapparaten i form av fogdar, häradsskrivare, länsmän och fjärdingsmän var finmaskigt utbyggd i 1700-talets Sverige, liksom regelverket. Detta innebar i sig ett stort utrymme för tvångsåtgärder. Den svenska kronans uppbördspolitik var dock mild under de undersökta åren. Redan 1719 hade den militära exekutionen avskaffats. Möjligheten att dra in skattegårdar efter tre års obetalda skatter (skattevrak) kvarstod men användes inte. Utmätningar förekom men utnyttjades inte i den utsträckning som reglerna föreskrev. Utan bruket av ovannämnda tvångsmedel räckte hotet om utmätning inte för att få bönderna att betala i tid när tillgångarna tröt. Fogdar och länsmän var inte trakterade av de obehagliga utmätningarna; det finns flera exempel på att fogdarna i försiktiga ordalag vädjade för bönderna. Åtal för restantier var mycket ovanligt och verkar inte systematiskt ha använts som tvångsmedel. Dock anställdes i början av 1770-talet två massåtal i Säter, men de fullföljdes aldrig till bötesindrivning och framstår mest som ett påtryckningsmedel. I praktiken beviljades sålunda ett rullande anstånd med skatterestantierna under flera år. Allmogen fick under nödåren också stora kronolån av undsättningsspannmål. Grundorsaken till den milda uppbördspolitiken var antagligen statsmaktens karaktär och klassbas under frihetstiden. Ständernas politiska dominans förklarar att den karolinska uppbördspolitik, som författningarna föreskrev, inte kunde upprätthållas. Den socio-ekonomiska framryckning som bönderna gjorde under 1700-talet - belagd i de senaste 20 årens forskning- kan i det här sammanhanget ha haft två effekter. För det första medförde den ett starkare politiska inflytande för bondeståndet (särskilt under slutet av perioden) och större hänsyn från övriga stånd och förvaltningen i uppbördsfrågor. För det andra kan böndernas förbättrade ekonomi ha lett till att uppbörden inte blev så betungande för dem och därmed inte så konfliktladdad. För att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=