279 Det har varit svårare att komma åt de lokala ämbetsmännens kontrollverksamhet. Länsmännen hade en viktig uppgift som åklagare och förundersöknmgsledare vid brottmål. Fogdar och länsmän kontrollerade kommunikationer (vägar, broar, gästgiverier, etc.). De höll efter lösdrivare, rymlingar och lössprungen boskap och bevakade rent allmänt efterlevnaden av författningarna. Skatterna kunde under normala omständigheter i hög utsträckning uppbäras inomföreskriven tid. Därmed uppfyllde den lokala förvaltningen sitt viktigaste syftemål - överföringen av en del av böndernas överskott till kronans disposition. Säters uppbörd fungerade något sämre än Västernärkes, vilket i huvudsak berodde pä att skattesystemet var knutet till driften av Stora Kopparberg. Kolleveranserna blev ett extra steg i uppbörden och kronofogdens kontrollmöjligheter var begränsade. En del av förseningen låg hos bergsmännen och Stora Kopparberg. Problemen Illustreras av införandet av särskilda skogsombudsmän 1 slutet av undersökningsperioden. Den preliminära generella slutsats man kan dra av skillnaderna mellan fögderierna är att de naturaskatter som var kopplade till bergsnäringen medförde ett mer sårbart skattesystem. Rent generellt fick fogdarna kraftigt ökade problem under nödåren. Under båda perioderna ökade skattebördan kraftigt, främst i Västernärke. Trots detta erlades pålagorna sä småningom. Normala är beviljades mycket sällan avkortningar av skatteskulder: istället fick bönderna skjuta skulden framför sig några är. Under nödåren tilläts fler avkortningar, men de uppgick aldrig till mer än ca 3 % av kronans behållna skatter. De båda nödärsperioderna säg olika ut. Trots höjda skatter, krig, nödår och bondeuppror under perioden 1741—45 fungerade uppbörden någorlunda. Det tydligaste belägget är att uppbörden i Säters fögderi faktiskt upprätthölls under Dalupproret 1743 även om problemen var stora. En bidragande orsak var att kronan gav allmogen spannmålslån. Värdet av dessa län till Säter motsvarade åren 1742 och 1743 samtliga bevillnmgar. Ett exempel pä kronans svårigheter under dessa är är att allmogen lyckades förhindra taxeringen av den nya fönsterbevillningen. Pä 1770-talet var situationen långt allvarligare för kronan: vissa är utestod tidvis varannan skattedaler. En trolig förklaring till skillnaden mot 1740-talet är att spannmålsbristen helt enkel var mycket större. Resonemanget stöds av att dödstalen under 1770-talet, trots kraftigare undsättningsätgärder, var högre än pä 1740-talet. Betydelsen av kronans spannmälshjälp blev tydligare under 1770-talet. Även i Västernärke uppgick länen är 1772 ungefär till värdet av de behållna skatterna; medan länen i Säter översteg dem med 50 %. I Säters fögderi fick kronan vidkännas kraftigt minskade skatteinkomster och stora utgifter under 1770-talets nödår. Att kolskatterna i Säter inte fungerade gick ut över driften av Stora Kopparberg. Spannmälslänen innebar ett särskilt problem beträffande återbetalningen. De betraktades somvanliga län och återbetalningen kunde dra
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=