8. Slutsatser och utblick Inledningsvis ställdes frågan hur den lokala förvaltningen och därvid särskilt uppbörden i praktiken fungerade i 170C-talets Sverige och hur det möte mellan statsmakt och bönder somhär ägde rumtog sig uttryck. Dessa allmänna frågor specificerades med hjälp av forskningsläget och bl.a. med begreppen senfeodalism, ståndspräglad förvaltning, rationell byråkrati och byråkratisering. Huvudresultaten skall här relateras till dessa utgångspunkter. Jag har tagit en av mina utgångspunkter i den historie-materialistiska teoribildningen om feodalismen. Begreppet senfeodalism har använts för att fånga in de karaktäristika som utmärkte flera länder under den tidigmciderna perioden. Där fanns en grundläggande klassmotsättning mellan bönder och en expanderande statsmakt som främst bars upp av adel, ämbetsmän och högre borgerskap. Kronan stod genom skatteuppbörden för en ökande del av omfördelningen av samhällets överskott. En viktig uppgift har varit att undersöka statsmaktens möte - eller som jag har valt att kalla det interaktion - med bönderna, och särskilt uppbörden eftersom den var en viktig konkretion av de rådande maktrelationerna. Den lokala förvaltningen kan dels ses som ett instrument för klassherravälde, dels som en arena för interaktion mellan bönder och statsmakt. När de kamerala teknikaliteterna i regelverket - främst för uppbörden - väl har genomskådats kan man på flera punkter se att allmogens skyldigheter, och därmed rättigheter, var noga reglerade och att den hade insvn och kontroll vid vissa moment i uppbörden. Flera förändringar som genomfördes under perioden 1719—1775 kan tolkas somuttryck för konflikten mellan bönder och statsmakt. Väl att märka visar de en förändring av statsmaktens karaktär. Förutom den viktigaste frågan omjordeboksmetod, som redan har belysts i forskningen, avser jag bl.a. allmogens förstärkta kontroll vid uppbörden (1772). De skärpta reglerna för ämbetsmännen vid privata exekutioner (1766) torde förklaras av maktförskjutningar inom statsmakten som gav mer utrymme åt borgerliga intressen eftersomregleringen avsåg att skydda långivarna. Eftersomdet senare är ett enstaka exempel och problematiken i sig inte har undersökts i avhandlingen bör man dock mte dra alltför långtgående slutsatser. Den lokala förvaltningen fungerade somkronans språkrör och vakande öga. Nästan hälften av alla brev somfogdarna diarieförde bestod av påbud uppifrån. De flesta hamnade via länsmännen hos kyrkoherdarna för offentliggörande i kyrkorna. Det var dock inte bara fråga om förbud och krav som uttryck för kronans tvångslinje, utan breven innehöll också information^ t.ex. om auktioner på kronospannmål.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=