277 tare för fogdarna än för länsmännen. Ett bevis för detta är att fogdar trots missskötsel av sina tjänster fick sitta kvar på sina poster. Visserligen var avståndet mellan landshövdingar och fogdar stort, men det faktumatt länsmännen socialt sett balanserade på gränsen mellan allmoge och ståndspersoner, kan ha bidragit till landshövdingarnas benägenhet att kritisera länsmännen. Ett oväntat faktumsom framkom under inspektionsresorna var att länsmännen i praktiken tycks ha haft ett så fast anställningsskydd att landshövdingarna var tvungna att gå domstolsvägen för att avskeda dem. Iakttagelsen styrks av vad som framkommit omförhållandenax i Gagnef på 1770-talet. Även om man konstaterar att missförhållanden var vanliga i de län som besöktes under resorna återstår frågan omde var representativa för förhållandena i Sverige i allmänhet. Jag vill hävda att mycket talar för att så var fallet; resorna omfattade ett stort antal län spridda över Götaland och Svealand. Dessutom finns det inget som talar för att de län där justitiekanslererna fick möjligheter att gå på djupet skulle skil)a sig från andra län. För allmogen fick besöken antagligen stor psykologisk betydelse i det fortsatta motståndet mot lokala ämbetsmän som försökte utnyttja sin ställning. Bönderna hade nu sett att de kunde få rätt mot kronans representanter. I de län justitiekanslern hunnit besöka och i närliggande län torde en viss fruktan ha spridit sig bland de lägre ämbetsmännen eftersomde nu blivit varse att centralmakten faktiskt hade ögonen på dem och även kunde ta i med hårdhandskarna. Gerdesschöld framhöll i sma reseberättelser till rådet att allmogen var mycket positiv till resorna och att han fick många uppmaningar från andra län att komma dit på inspektion. Allmogen i Sverige hade teoretiskt sett flera olika kanaler som den kunde använda för att framföra klagomål mot sina ämbetsmän. Varken riksdagsbesvär, suppliker eller domstolsvägen har här undersökts, men de två förra har framskvmtat vid undersökningen av justitiekanslerernas inspektionsresor. Härader samlade sig ibland om riksdagsbesvär mot sina fogdar - vilka troligen framfördes som enskilda besvär vid riksdagen. Trots de risker som måste ha varit förknippade med suppliker finns det i materialet exempel på att bönder besvärade sig hos landshövdingen. Några försök av bönder att stämma ämbetsmän inför tinget har inte påträffats vid genomgången av de utvalda tingsrätterna i Säters och Västernärkes fögderier från åren 1734, 1740-45 och 1770-75. De fogdar och länsmän som åtalades i samband med inspektionsresorna kom inför skranket först efter justitiekanslerns agerande. Justitiekanslerernas inspektionsresor betydde antagligen mer än övriga kanaler tillsammans för allmogen i de berörda länen. Resorna var enstaka företeelser och slutsatsen blir att bönderna under normala omständigheter - och utanför riksdagsmötena - hade svårt att göra centralmakten uppmärksam på lokala ämbetsmän somman var missnö)d med.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=