276 hållandena var vanliga. Han framförde att allmogen hade varit positiv till hans resor och att han hade fått många uppmaningar från de landsändar som han inte hunnit besöka att komma dit på inspektion. Inte oväntat förespråkade han själv varmt att resorna borde upprepas.Man kan misstänka att Gerdesschöld visade sig vara alltför nitisk för rådets smak. I oktober 1753 utnämndes han till president i Svea hovrätt. Denna befordran kan ha varit ett sätt att få bort honom från justitiekanslersämbetet.*' Liljestråles uttalanden styrker mitt påstående om att missförhållanden var vanliga. Han uttryckte i januari 1775 i ett förslag till nytt uppbördsreglemente att han var mycket bekymrad över sakernas tillstånd. Huvudorsaken till de omfattande balanserna och restantierna var »en lamoch elak wärkställighet» av författningarna. Särskilt landshövdingarnas och landskontorens bristande kontroll, som han funnit allmän, hade gett plats »til underbetjentes och upbördsmäns sjelfswåld». En bidragande orsak var bristen på systematik i uppbördsreglerna. Justitiekanslern konstaterade att det å ena sidan fanns ett otal förordningar, reglementen, cirkulärbrev etc, som ibland var otydliga, ibland rent oförenliga. Å andra sidan saknades trots mängden av påbud viktiga bestämmelser. En stor brist var att 1739 års uppbördsreglemente inte hade trvckts. (Som vi sett i kap 4.2.1 hade bondeståndet länge drivit på för att få till stånd en kamerallag och en tryckning av uppbördsbestämmelserna.) Både Gerdesschöld och Liljestråle var i sin rapportering till råd och kung indignerade över de missförhållanden som framkommit och föreslog förändringar i regelverket för att skydda undersåtarnas intressen. Att det hade stor betydelse vilka personer som satt på landshövdingeposterna framkommer tydligt i undersökningen. Med svaga landshövdingar^ som helst ägnade sig åt rikspolitiken i Stockholm, försummades ofta länens skötsel. Landskamrerer och landssekreterare fick vikariera för frånvarande landshövdingar. Utan kontrollen uppifrån blev fogdarnas förvaltning bristfällig. Landshövdingarna var påfallande ofta oinformerade om de lokala förhållandena vilket berodde på att de i hög utsträckning var utlämnade till den information de fick av sina fogdar, en information som av förståeliga skäl inte innehöll så mycket ommissförhållanden. Häri låg ett viktigt hinder för bvråkratiseringen. En intressant skillnad framträder i klagomålen från allmogen och från landshövdingarna. Böndernas besvär riktade sig vanligen mot fogdarna och mer sällan mot länsmännen. Det omvända gällde landshövdingarnas klagomål. Detta tyder på att många länsmän vid denna tid var förankrade i lokalsamhället och åtnjöt ett visst stöd från bönderna. Fel som länsmännen begick rapporterades av fogdarna till landshövdingen, medan fogdarna i sin tur inte har varit utsatta för någon motsvarande lokal granskning. Detta kan förklara att landshövdingarna i högre utsträckning har uppmärksammat länsmännen än fogdarna. Dessutomvar landshövdingarna medvetna omatt det var svårare att hitta ersät-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=