275 Det faktumatt båda inspektionsresorna resulterade i att ett antal fogdar och länsmän fråndömdes sina tjänster och att även landshövdingar ställdes till ansvar visar att lokala domstolar såväl som hovrätter och rådet i Stockholm inte tvekade att ta i med hårdhandskarna mot lokala befattningshavare. Domstolarna ställdes inför stark press uppifrån och situationen var ganska unik. Man kan misstänka att liknande mål mer sällan nådde dem under normala omständigheter. Eftersom resorna bara förekom sporadiskt framstår bestraffningarna som att centralmakten ville statuera exempel androm till varnagel. Hur vanliga var då de missförhållanden somframkomunder inspektionsresorna? Rent allmänt tvingas man konstatera att det källmaterial som resorna har avsatt medför vissa begränsningar för att med stor säkerhet kunna besvara frågan. Inspektionerna ägde vid de två tillfällena rumi olika län och utfallen blev olika. Jag vill ändå hävda att materialet håller för att påstå att missförhållanden var ganska vanliga inomden lokala förvaltningen under perioden 1750-1775. Den starka kopplingen mellan Gerdesschölds förhandsinformation och utfallet av inspektionsresorna antyder att så var fallet. En alternativ tolkning skulle stanna vid att undersökningen visar att landshövdingarna ofta hade hristfällig kontroll över de underlydande befattningshavarna. Den springande punkten för 1750—53 års resor är tolkningen av besöket i Urshult. Vad låg bakom justitiekanslerns besök? Hade bönderna uppvaktat på central nivå med klagomål? Kronobergs län kanske är apart istället för ett normalfall? Det finns inga belägg för att Gerdesschöld hade fått ett särskilt uppdrag av Kungl. Majt. Ytterligare en komplikation är resonemanget omböndernas risktagande vid framförandet av sina klagomål. Om det var så riskabelt, varför vågade bönderna i Urshult och på några ting i Dalarna framföra besvär? De kanske var de enda som hade tillräckliga skäl för sina klagomål? Gerdesschöld säger sig ju i sina reseberättelser ha bemödat sig omatt träffa allmogen. Mot denna argumentationslinje kan man ställa en rad rimlighetsöverväganden och fakta. Själva den långvariga diskussionen inomcentralmakten 1748-53 talar starkt för att man på denna nivå tog frågan på allvar eftersommissförhållandena var allmänna. Ingenting talar heller för att rådet särskilt skall ha ömmat för undersåtarnas beskydd mot ämbetsmännen. Tvärtom har vi sett att subordinationen stod i centrumför dess intresse. Man kan med ett rimlighetsresonemang hävda att justitiekanslern bättre kunde komma åt de lokala förhållandena med egen förhandsinformation än vid oförberedda genomgångar på länsstvrelser och ting där genomgången klarades av på en enda dag och alla svar var korrekta. Vill man ändå hålla fast vid den förra argumentationshnjen, måste man förklara Gerdesschölds negativa bild i reseberättelserna med att han hade en låg toleransnivå mot ämbetsmissbruk. Inga belägg styrker ett sådant resonemang. Tvärtom stärker Gerdesschölds egna reseberättelser slutsatsen att missför-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=