274 en nödvändig anpassning till rådande förhållanden. Regelverket var ofta opraktiskt att tillämpa och lokala förhållanden var så särartade att reglerna inte gick att följa. Man bör dock understryka att målrationaliteten medförde att allmogens rättssäkerhet i många fall blev lidande. Det faktum att klagomålen och missförhållandena först framkom i den exceptionella situation som justitiekanslerns besök innebar tyder på en lokal interaktion i vissa landsändar som var präglad av rädsla från allmogens sida. Konflikten fanns där men utan stöd utifrån förhöll sig bönderna ganska tysta. Vid 1750-talets resor ägnades stor uppmärksamhet åt deprivata exekutionerna. Gerdesschöld fann, ofta efter landshövdingarnas påpekanden, att fogdarna och särskilt länsmännen, som kommit att handha dessa ärenden i ökande utsträckning, ofta drog ut på tiden med handläggningen och att länsmännen ibland kunde känna sig förhindrade att verkställa utmätningarna p.g.a. lojaliteter åt olika håll. På hans förslag stadgade rådet 1751 om särskilda exekutionsdiarier. Riksdagen beslutade 1766 omskärpta bestämmelser för de privata utmätningarna: exekutoren fick tre månader på sig för indrivning, annars blev han ersättningsskyldig. Det är intressant att utmätningsväsendet, som särskilt var av intresse för grupper med borgerliga näringar, ägnades så stor uppmärksamhet av såväl landshövdingar som Gerdesschöld och riksdag. Det ger en fingervisning omde borgerliga gruppernas framflyttade positioner från mitten av 1700-talet. På 1770-talet uppmärksammades exekutionerna inte på samma sätt, vilket hänger samman med att de föll utanför Liljestråles uppgifter med resorna. Men de belägg som finns pekar på att situationen inte hade förbättrats nämnvärt trots de nya bestämmelserna. En särskild grupp av klagomål som kom direkt från allmogen rörde rena olagligheter från fogdarnas sida för egen vinning. Dessa framkom vid båda resor. Klagomålen tillmättes av de inspekterande justitiekanslererna ett högt bevisvärde. De klagande torde inte utan synnerligen goda skäl ha utsatt sig för ämbetsmännens missnöje. När kontrollen uppifrån var svag försökte vissa fogdar med rymligt samvete sko sig på allmogen genomolagliga avgifter, ren utpressning och fiffel vid lösningen av spannmålen. Det framkom även att fogdarna ansågs ägna sig åt ’vinglerier’ med de uppburna medlen, vilket naturligtvis var strängt förbjudet. Att fogdarnas brottsliga beteende mot allmogen starkt avviker från Webers idealtyp för den rationella byråkratin säger sig självt. Vilken toleransnivå mot ämbetsmissbruk som fanns inom centralmakten är en intressant fråga. Vi har i detta kapitel, såväl som på andra ställen i avhandlingen, sett att många landshövdingar var benägna att behålla fogdar även om de gjorde sig skyldiga till grova försummelser. Detta är ett tydligt belägg för frånvaron av ett effektivt disciplinärt system. Här torde ett viktigt hinder ha legat för en byråkratisering av den lokala förvaltningen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=