273 fogdarna fick större möjligheter att ’vingla’ med medlen, dels genom att böndernas egen kontroll vid uppbördsstämmorna omöjliggjordes. De föreskrivna rcststämmornu (restrannsakningarna) verkar varken ha fungerat på 1750- eller 1770-talet. Detta uppmärksammades under båda resor även av landshövdingarna. Fogden kunde själv sätta upp restlängderna utan någon kontroll utifrån. De restskyldiga infann sig inte och vid tingen fick behandlingen en sä undanskymd plats att längderna inte kunde granskas ordentligt. Fogdar och häradsskrivare fick härigenom tämligen fria händer. Restlängderna försenades ofta och fungerade därför inte som verifikationer till de summariska räkningarna och specialräkningarna. Därmed försvårades landskontorens kontroll väsentligt. Liljesträle hade inga höga tankar om revisionen: observationerna gjordes »mänga är efteråt . . . med föga annan werkan än cronans stora förlust». Justitiekanslern föreslog därför ett helt nytt uppbördsreglemente, ett förslag somdock inte vann någon anklang hos Kungl Majt. Fogdarnas balanser tycks ha varit ett inneboende problem i uppbördssvstemet, som accentuerades under de villkor som rådde i början av 1770-talet. Även om de kan tolkas som ett resultat av landshövdingarnas dåliga kontroll över fögderiförvaltningen, var det både under 1750- och 1770-talen i stor utsträckning landshövdingarna själva som gjorde justitiekanslererna uppmärksamma på problemen. Vissa landshövdingar var medvetna om den svaga kontrollen och beklagade sig över fogdarnas stora eftersläpningar med redovisningen. Trots balanskommissioner och nya föreskrifter om strängare kontroll k\’ a rstod problemen. Det bör framhållas att det fanns undantag - i några län med dugliga landshövdingar tycks den lokala förvaltningen ha fungerat väl. Landshövdingarna förefaller ofta ha haft en svår situation: det finns exempel på att de uppmärksammat balanser samt suspenderat fogden och belagt deras egendom med kvarstad, men att fogdarna efter en tid ändå var tillbaka i t)ånst eftersom det inte gick att få fram kompetenta ersättare. På 1770-talet visade det sig att det på vissa håll fanns en lokal praxis där de lägre ämbetsmännen dels försummade allmogens rättssäkerhet, dels hade svårt att upprätthålla sin auktoritet gentemot mer välbärgade skattebetalare. Det verkar inte ha vant ovanligt att fogdarna tvekade att göra utmätningar hos ståndspersoner. Någon likhet inför lagen - eller som i det här fallet förvaltningen - fanns inte senfeodalismens samhälle. Därmed låg 1700-talets lokalförvaltning långt från Webers idealtvp för legal auktoritet som var en grund för den rationella b\'råkratin. De framkomna missförhållandena pekar i samma riktning: ämbetsmännen kunde, i brist pa ordentliga disaplinnicdcL i stor utsträckning förfoga självständigt över jörvaltningsinstriinicntcn. Härigenom faller också kriteriet om en ämbetsutövning utifrån det generella regelverket. Den lokala praxis inom uppbördsverket som framträtt var i vissa avseenden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=