11 huvudförklaring till att bönderna betalade sina skatter. Han har undersökt hur det norska skattesystemet fungerade under 1700-talet. Även här förelåg ett tvång, men under kreditmarknaden eftersom bönderna inte kunde dra på sig skatteskulder (som offentliggjordes) om de ville ha nya krediter. Skattesystemet vilade inte på fysiskt våld och möjligheterna för kronan att utmäta livsnödvändiga ägodelar inskränktes. Skattebetalningarna hängde nära samman med timmerhandeln. Bönderna fick kredit hos ämbetsmän och köpmän och levererade sedan timmer som betalning. Systemet fungerade väl så länge skattenivån upplevdes somnågorlunda rättvis. Gabriel Ardant, som ägnat skatterna i Frankrike mycken forskarmöda, understryker att man är tvungen lämna den normativa nivån och konkret undersöka praxis för att begripa hur skattesystemet fungerade.’* Ett annat område som har uppmärksammats är disciplineringen. Statsmakterna strävade efter att skaffa sig en lojal och effektiv ämbetsmannakår. Den månghundraåriga kampen i Frankrike mellan »officiers», ämbetsmän med rötterna i provinserna, och »commissaires», som kungamaktens verktyg, är välbekant. Nya generationer av kommissarier integrerades i lokalsamhället och kronan förlorade successivt kontrollen över dem. Disciplineringen var nära kopplad till en pnvilegiering. Mot att de underkastade sig en viss disciplin garanterades ämbetsmännen en ståndsmässig försörjning och en upphöjd social status. Regelsystemet kring den formella sidan av maktutövningen och ämbetsmännens ställning, var under 1700-talet på de flesta håll ännu tämligen outvecklat. Så var den »régime disciplinaire» som fanns i Frankrike av sedvanerättslig karaktär och utan klara gränser. Ambetsöverträdelser bestraffades inte efter en bestämd skala utan genom uteblivna pensioner och »gratifikationer». De grövsta brotten som föll under den allmänna lagstiftningen bestraffades med frihets- och kroppsstraff. Innan )ag tittar närmare på det svenska och nordiska forskningsläget kring absolutismoch 1700-tal, finns det anledning att stanna upp inför frågan omdet är relevant att ställa 1700-talets Sverige emot de kriterier på absolutism som brukar användas i ett kontinentaleuropeiskt sammanhang. Det kan tyckas att det viktigaste kriteriet på en absolutistisk stat - att ständerorganen hade förlorat det avgörande inflytandet till furstemakten - inte var uppfyllt i frihetstidens Sverige. Talar man om styrelseskicket är detta korrekt. Här hade genom 1719-20 års författningar »Riksens ständer» fråntagit monarken dennes makt. Men hur statssuveräniteten centraliseras kan iakttas också i Sverige. Utgångsläget var emellertid ett annat än i de flesta övriga europeiska länder. Sverige hade aldrig haft fast utbildade och formaliserade provinsständer och ’parlements’. ’Landsortsmöten’, som hade varit vanliga under 1500-talet, fick minskad betydelse under 1600-talet (de förbjöds i 1660 års additament) och försvann nästan helt under 1700-talet. Landet hade sålunda endast ett ständerorgan vilket understryker karaktären av enhetsstatd° 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=