269 Analysen av Ingmans förehavanden ger en förbluffande rik provkarta över olagliga sätt för den lägre kronobetjäningen att skaffa sig extrainkomster på. Dock måste vi naturligtvis ha i minnet att exemplen härrör från en fogde. Vid utmätningarna var både gäldenärer och borgenärer utlämnade till ämbetsmännens godtycke. Dessa kunde tvinga till sig arvoden av båda parter, gäldenärerna naturligtvis i en svagare position. I fögderiet tycks inte några exekutionsdiarier ha varit i bruk; alternativt var länsstyrelsens kontroll av dem obefintlig. Man måste fråga sig omnämndemän deltagit somvittnen vid utmätningarna. Kvitteringen av skatterna och uppsättandet av restlängderna var också svaga punkter där landskontorets kontroll inte tycks ha fungerat. Det är påfallande att Ingman kunde göra sig förtjänster i samband mecf hanteringen av skattespannmål, både vid lösningen som han tydligen tvingat sig till, och vid leverermgen in natura till indelnmgshavarna, somhan åtagit sig. 7.3.5. Liljestråles allmänna intryck under inspektionsresorna När vi nu behandlat Liljestråles resor i Örebro län och fallet Ingman är det av intresse att se hur denna bild står sig mot Liljestråles generella intryck från resorna under 1773 och 1774. I Södermanlands och Jönköpings län fann Liljestråle situationen vara under kontroll, mycket tack vare plikttrogna landshövdingar. Han uttryckte t.o.m. sin förvåning när han fann att man i Nyköping verkligen utrett gamla balanser i balanskommissionerna från 1758: »såsom påsyftadt warit genom . . . commissionernas inrättning, men i få län haft then wärkan som härstädes». Justitiekanslern uttryckte också sin belåtenhet över att restlängder och pantlistor fyllde sm funktion som verifikationer.^'’ I andra län stod det sämre till med den lokala förvaltningen och särskilt med uppbörden. I sex av åtta län beklagade sig landshövdingarna över sina underlydande. Justitiekanslern bemödade sig inte om att låta allmogen komma till tals, och de få klagomål han fick in gjorde han heller inte någon större affär av (besvären mot Ingman var naturligtvis ett viktigt undantag). Liljestråle frågade varje länsstyrelse om de fått in några klagomål från allmogen mot ämbetsmännen, men ingen sade sig ha hört några dylika.Trots att klagomålen sålunda inte härrörde från allmogen säger de en hel del omvilken konkret förvaltningspraxis som allmogen hade att möta. Uppbördsproblemen rörde taxeringen, indrivningen och balansredovisningen. Bevillnmgstaxeringarna blev sena även i andra län än Örebro, och synpunkten framkom att taxermgsmännens (dvs. ståndsrepresentanternas) »arbitrering» var ett problem när taxeringarna kom att skilja sig från härad till härad. Från vissa håll framkomatt fogdarna släpade efter med inbetalningarna av uppburna medel, och att särskilt länsmännen ofta drog på sig balanser. Vidare uppsattes restlängderna ofta för sent. En generell orsak till problemen var landskonto-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=