265 framför allt fogdens handhavande av undsättningsspannmålen, vilket låg allmogen närmast om hjärtat under dessa missväxtår. Ombönderna använde sig av riksdagsbesvären har mte undersökts. Som vi minns framkom det under Gerdesschölds resor 1750—51 att de privata exekutionerna missköttes av fogdar och länsmän. Detta skymtar också under Liljestråles besök i Örebro län, bl.a. inkom några klagomål mot två expeditionsfogdar, varav den ene var ovannämnde Vennersten. Han skall ha hållit på exekutioner i upp till tre år; den andre fogden anklagades för förskingring. Värt att understryka är att dessa klagomål kom från borgenärer vilka samtliga var ståndspersoner (lantjägare, kronofogde, militär och lagman). Tvisterna rörde stora belopp; i ett fall uppträdde den kärande som ombud för en borgare från Göteborg.^-' Här framkommer ovanligt tydligt att ett väl fungerande exekutionsväsen i första hand var av intresse för ståndspersoner med borgerliga intressen. En mängd missförhållanden har nu påträffats inomförvaltningen i Örebro län. Därför är det inte heller förvånande att landshövding Hamilton själv hade problem med att reda upp sm ekonomi och på ett tvivelaktigt sätt utnyttjade sin ställning för att skaffa sig fördelar. Han hade t.ex. använt kronoparken Jägarebacken utanför Örebro - avsedd för uttag av mastvirke - för att ta ved till landshövdingeresidenset. Han hade också lånat nära 10.000 dsm av Örebro hospital mot en för dålig säkerhet. Mest flagrant var kanske att han personligen var skyldig hela tre års kronoskatter - just ett snyggt föredöme för länets skattebetalare. De berörda kronofogdarna hade av fullt förståeliga skäl tvekat att driva in dessa medel av sin högste chef. Detta föranledde Liljestråle att inskärpa för dem att lagens upprätthållande inte fick inkräktas av subordination under länschefen. Högste länschefens misskötsel av sitt anförtrodda ämbete blev inte opåtalad. Hans ståndsbröder i rådet gav honom dock en synnerligen mild behandling: han dömdes till böter och suspendering under två års tid.^'* Redan före inspektionerna kände de centrala myndigheterna till att landshövding Hamilton misskötte sitt län; t.ex. skall han under frihetstidens sista år mestadels ha vistats på annan ort än Örebro. Liljestråles och hans biträdens undersökningar 1772-1773 bekräftade till fullo misstankarna - de fann ett misskött län där många kronofogdar, bergsfogdar, magistrater, landskamreren med flera, dansade på borden när högste länschefen inte höll ett vakande öga över de underlydande. Under justitiekanslerns resor framkom inte särskilt mycket om vad förhållandena innebar för allmogen. Det enda som allmogen i någon större omfattning protesterade mot var handhavandet av undsättningsspannmålen. Allmogens rättssäkerhet bör ha försämrats med ämbetsmän som inte följde lagar och förordningar. Ibland kände de inte till dem. Under justitie-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=