264 men kom i dagen? Landskamrer Stilman tvingades medge att han aldrig hade begärt in borgensmännens löftesskrifter. Något svar från landskontoret om den påpekade försumligheten att kontrollera lantränteriets handlingar har inte återfunnits. I september 1771 hade Mozelius d.ä. beviljats tjänstebyte med revisorn i kammarrevisionen Eric Swartz, men först i juni 1772 tycks Swartz ha tillträtt posten. Liljestråle ställde sig mycket undrande till att Stilman inte kände till på vilka grunder tjänstebytet beviljats och till att landshövding Hamilton hade kunnat ge sitt klartecken när det samtidigt var bekant att Mozelius hade en stor proprie balans. Tjänstebytet väckte protester hos flera fögderitjänstemän i länet som inkommed en gemensam supplik i ärendet. De restlängder som Mozelius d.y. lämnade över till Swartz visade sig vid Paganders restrannsakningar värdelösa, och han beordrade att helt nya skulle upprättas.^' Per Mozelius satt häktad i Örebro ända till augusti 1774. Kungl. Majt beviljade honom ett tillfälligt uppehåll vid utmätningen av hans egendom under hösten 1773, men någon eftergift på balansen fick han inte. I december 1775 framkommer att han gått i konkurs.'’^ Vilka slutsatser kan vi dra av fallet Mozelius? Säkert var den ekonomiska situationen i fögderiet knepig och därför växte restantierna. Samtidigt är det uppenbart att Mozelierna haft ett omfattande fiffel för sig. Restantierna kunde de inte redovisa med korrekta restlängder. Allt tyder på att de grovt misskötte sina ämbeten. Iögonfallande är landskontorets och landshövdingens urusla kontroll över situationen; man brydde sig uppenbarligen inte om att granska eller efterfråga uteblivna redovisningar och gjorde inte heller något för att skydda kronans intressen. Indrivningen av de proprie balanserna, som upptäcktes på ett tidigt stadium, sköttes mycket illa. Landshövding Hamiltons tillstyrkande av Mozelius d.ä.:s tjänstebyte är anmärkningsvärt. Än mer förvånande är att kammarrevisionen som redan från 1771 haft ögonen på samme Mozelius ville riskera att få honom till Stockholm. Eller var det så att de tjänstebytande klarade sig igenom tack vare dusörer till rätt personer? Nära till hands ligger att kollegiet såg mer till den egna personalens intressen och kanske räknade med att den gamle Mozelius — om han över huvud taget skulle komma att tillträda - snart skulle avlida. Far och son Mozelius försyndelser skadade i första hand kronan, men man kan fråga sig hur fogdar somså medvetet lurade kronan betedde sig mot skattebetalarna. Att dessa fogdar hade så fria händer gör att man kan misstänka att de utnyttjade sin situation gentemot allmogen. Lurendrejeriet med de utmätta skatterna, somuppgavs somutestående för länsstyrelsen, tyder på att Mozelius var beredd att gå mycket långt. Detta måste sägas ha drabbat allmogen. Allmogen beklagade sig i förvånansvärt liten utsträckning till justitiekanslern, och inkominte heller med kollektiva suppliker till länsstyrelsen. Klagomålen rörde
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=